Västgötabanan
Foto B Tisell
Västergötland-Göteborgs Järnvägar, VGJ, i dagligt tal ofta kallad Västgötabanan, var en järnvägslinje in Sverige. Huvudlinjen gick sträckan Göteborg-Sjövik-Sollebrunn-Nossebro-Vara-Skara-Forshem. Banan var smalspårig med 891 mm spårvidd. Banan började byggas i augusti 1897 och 1 januari 1900 kunde man öppna för trafik.Västgötabanan lades ner 1967 men det finns två sträckor finns kvar som museijärnväg Anten-Gräfsnäs, (se cachen Anten-Gräfsnäs, GC16FT9) och Skara-Lundsbrunn. Sträckan Göteborg – Hjällbo är ombyggd till spårväg. Resten av banan är uppriven. Av uppköpta sidobanor finns bara sträckan Forshem-Mariestad-Gårdsjö kvar, som är en del av Kinnekullebanan.
Numera är banvallen en populär cykel- och ridväg
Följande beskrivningar och foton har hämtats från Stora Lundby Hembygdsförenings fotosamling.
Det kan sägas om det nuvarande samhället Björboholm att dess tillskyndare var Västgötabanan Dessförinnan fanns några små bondgårdar samt säteriet Björboholm som i storlek var som en vanlig större bondgård men den finns inte längre kvar. De små gårdarna i strandläge mellan de stora byarna Östad och Hjällsnäs, låg egentligen på och betraktades som s k intagor i kronoallmänningen Wättle Fjäll. Dess gräns åt öster var Mjörns strand. Terrängen var svårframkomlig, kommunikationerna gick sjöledes. För hjuldon framkomlig väg byggdes ej förrän på 1860- 70-talet. Berget Trånget stängde effektivt vägen mot Göteborg. Däröver ledde endast en smal, brant och stenig stig, knappast ens framkomlig för gående och ridande. Vid Simbrunn nedan Trånget hade björbubönderna sina vid stadsresor använda kärror stående under bar himmel. En björboholmsbo på den tiden igenkändes i Göteborg på sina av mossa grönfärgade kärrskalmar. Varorna som skulle säljas i staden roddes till Simbrunn och hästen fick ledas stigen över berget.
Före järnvägens tillkomst ansågs Björboholm som en avkrok i Lundby socken, något av en fattigbygd. På idyll och vacker utsikt gick dåligt att leva. En anekdot från tiden omkring senaste sekelskiftet får illustrera befolkningens värdesättande av det andra såg som en tillgång. Hustrun på gården Sunnerön var bland andra inbjuden på kalas hos kyrkoherden, förmodligen Magni, på Lundby prästgård. Prostinnan skulle göra sig gemen, och berömde deras gårds vackra läge, hur underbart det var att bo så osv. Då svarar gumman: “Ja, de kunne la gå an, bare en slapp den grömme sjön”. Hon såg ingen idyll, bara att sjön kunde vara nog så vrång och till mycket besvär höst och vintertid.
Men i 1900-talets första år kom nya tider till det undangömda Björboholm. Någon vinter i början av seklet kunde dock skogarna uppåt Wättle fjäll sjunga av hästpinglor och man kunde höra rop och tal på värmländsk dialekt. Det var värmländska skogskörare, som med i trakten aldrig skådad fart fraktade ner ur skogarna göteborgska virkeshandlares timmer, för vidare lastning på den nya järnvägen och transport till Göteborg. Som förut sagts var järnvägens tillkomst den stora anledningen till förändringar i Björboholm och naturligtvis också i trakten i övrigt. En av följderna av de förbättrade transportmöjligheterna var att förut nästan värdelösa skogar blev guld värda. Detta varade en kort tid som allt här i världen och nu är både järnvägen och grosshandlare med trevånings sommarvillor ett minne blott.
Vestergötlands-Göteborgs Järnväg fordrade under de första årtiondena på 1900-talet gångbiljett för att få använda banvallen som promenadväg.
Edvard Olausson som köpt gångbiljett nr. 674 , se ovan, ägde en vattendriven såg i Stannum alldeles intill Stannums station, och när man vet hur byvägarna slingrade sig på den tiden kan man förstå hans investering. Som synes gällde biljetten 5 månader och kostade 3 kr.
Baksidan av biljetten innehåller villkor och förhållningsregler som åvilad ebiljettinnehavaren.
Det här fotografiet är troligen taget före invigningen av Vestergötlands-Göteborgs Järnväg. Under så gott som hela byggtiden av Västgötabanan var arbetsnamnet på stationen Stora Lundby. När byggtiden närmade sig slutet kom postverket in med synpunkter på namnet.Stora Lundby var för likt andra poststationer i riket, och risken för förväxling vid postsortering ansågs för stor. Även Hjällsnäs som marken tillhört där stationen låg var olämpligt. Gråbo heter ett gammalt prästänkearrende som ligger närmare Stannum, och det tyckte baningenjören var ett passande namn på stationen. Det rådde, som Lars Edmundsson som forskat i Stora Lundbys historia, lite skämtsamt uttryckte det, ett grått förhållande mellan Hjällsnäsborna och Västgötabanan efter diverse tvister angående banvallens sträckning, och dessutom hade nog banans ledning uppfattningen att Stora Lundby hade snålat med aktieteckningen. Bergum t.ex. hade satsat 50000:- kr. medan Stora Lundby endast hade köpt aktier för 10000:- kr. Vi får ändå vara tacksamma för att man inte valde namnet på en fastighet som låg ganska nära stationen, nämligen Sniken. Gråbo järnvägsstation revs år 1974.
I mitten av 1930-talet byggdes Björboholms stationshus till åt öster för att plats åt pressbyrå och servering.
Tåget från Göteborg är strax framme vid Hjällsnäs anhalt. Från början gick banvallen i en kurva ner mot Hjällsnäsviken, men på 1920-talet rätades banvallen ut och man skar igenom sand och grusåsen nedanför Hjällsnäs by. Leif Helegård som tagit bilden, stod på vägbron som byggts över banvallen med sin nyinköpta kamera och tog bilden. Året är 1947.
Mjörns station var först en liten enkel hållplats där Västgötabanan drog fram mellan Gråbo och Björboholm. Väntkuren byggdes emellertid till, först med ett litet rum med luckor. En av Västgötabanans chefer hade sommarhus intill Mjörns hållplats, och han kanske tyckte att väntkuren var för anspråkslös på denna vackra plats med allt fler resenärer. Ett riktigt stationshus byggdes på 1930-talet där viss biljettförsäljning i kombination med kioskrörelse bedrevs.
Texter och foton är hämtade från Stora Lundby Hembygsförenings fotosamling. Bildbehandlng och text; Karl Gustafsson.
Cachen är en liten burk med skruvlock som enbart innehåller loggbok. OBS! Medtag egen penna.