Jättegrytor, som är cylindriska urholkningar i berget,
har alltid fångat människors fantasi. Man trodde att
jättefolket använde dem till att laga mat i på den
tiden då berget ännu var varmt. Eller så sades det
att en jätte hade halkat och slagit huvudet i marken, eller
att grytorna var resterna av kvarnar där jättarna hade
malt sin säd.
Nu vet man att de bildades av smältvatten under senare
delen av istiden. När isen smälte, forsade
smältvattnet fram i kanaler under isen, med hög hastighet
och högt tryck. Ojämnheter i underlaget och kanalernas
väggar orsakade virvlar, där material som vattnet
förde med sig slipade fram en fördjupning i berget.
Större stenar, s.k. löpstenar, blev kvar i
fördjupningen och bearbetade dess botten och väggar. Till
processen bidrog också ett fenomen som kallas kavitation. Det
kan nämligen bildas lufttomma bubblor i hastigt
strömmande vatten. Om då kanalen plötsligt vidgas
så minskar hastigheten och bubblorna kollapsar, imploderar,
vilket orsakar en stötvåg mot berget och isen.
Sådana stötar, som kunde upprepas länge på
samma plats, tros ha haft stor betydelse när
jättegrytorna bildades.
I Partille kommun känner vi till 13 jättegrytor och
ytterligare 2 tycks ha försvunnit. Samtliga ligger inom ett
område på ca 1×1,5 km i Mellby och Lexby i norra
Partille. I litteraturen finns 12 av de 15 grytorna beskrivna.
Skriv i loggen om du känner till någon jättegryta i
resten av Partille.
Jättegrytor är alltså i sig inte särskilt
sällsynta, men just den här grytan har en mycket ovanlig
form. Den är, på sätt och vis, hela 8,9 m djup och
beskrevs redan 1920. På den tiden fanns en stor sten
fastkilad i grytan, men det var troligen inte löpstenen. Vi
såg stenen senast 1996, men 2005 var den borta.
Cachen är gömd på bottnen av jättegrytan,
men trots grytans djup går det att komma åt gömman
utan hjälpmedel och utan riskabel klättring.
GPS-mottagningen kan vara dålig här. Om koordinaterna
leder dig mot en plats som ser farlig ut så har du gått
fel, vänd om i så fall.
Skriftliga källor
- Erik Bergendahl (1920), ”Partille Krönika”, s
39–43 och 202.
- Åke Hillefors (1991 eller 1992), ”Dokumentation av
jättegrytor och glacifluviala svarvningar på
Kyrkåsbergets sydsida, Partille”, 5-sidig rapport
på uppdrag av Partille kommun.
- Teresia Kling (1995), ”Partille blir till : En
geovetenskaplig inventering och
naturvärdesbedömning”, Partille kommun, s
30–31, 44, 48, 60–62, 73 och 80–81.
Summary
Marmites, which are cylindrical holes in the rock, have
always triggered people’s imagination. Even today they are
called “jättegryta” in Swedish, which means
“giant’s cauldron”, although we now know that
they were formed by rapid flows of melting water from the inland
ice. This particular marmite has a very unusual shape. Its depth
is, in a sense, 8.9 m and the cache is hidden on its bottom. It is
nevertheless possible to reach the cache safely without any
equipment. If the coordinates lead you towards some place that
looks dangerous, then you are on the wrong way and should turn
back.