HÅLVÄGAR Traditional Cache
DL05: Stänger denna för nya förberedelse för nästa event.
-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(small)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
Hålvägar och forna tiders resande
För något mer än 100 år sedan ger prästen i
Torup, strax norr om Halmstad, en målande
beskrivning av de vedermödor som var
förknippade med att resa. Vid sina besök i
församlingen berättar han att han föredrog att
rida till husförhör istället för att ”åkande
vedervåga lif och lemmar på den oländiga
vägen”. Likaledes framgår att när väl vagnen
kom till pass hade den en konstruktion som
”voro helt och håller af trä, utan en enda
järnnagel. Till och med hjulaxlarna voro af trä
och så långa, att de räckte fem á sex tum utom
nafven. Genom denna tillställning gledo hjulen
fram och åter på de långa tapparna och
slingrade sig sålunda lättare fram mellan stenar
och rötter”. Bilden kontrasterar betydligt mot
dagens verklighet där vi far fram genom
landskapet i 100 km/tim utan att över huvud
taget skänka en tanke på eventuella hinder.
De äldsta vägarna som vi känner till från
Sverige daterar sig till bronsåldern, för cirka
3500 år sedan, och beskrivningen från Torup
speglar sannolikt även hur det var att färdas
under forntiden då naturen i sig utgjorde det
största hindret. Berg i dagen, djupa raviner,
sankmarker och vattendrag låg där likt
oantastliga hinder som endast i yttersta nödfall
kunde överbryggas, i de allra flesta fall var
man tvungen att anpassa sig efter dem.
Resultaten blev att resan mellan två punkter
aldrig blev rak utan man var hänvisad till vägar
som löpte fram likt ett meandrande vattendrag.
Likväl företog människorna omfattande resor
där målen kunde ligga långt bort i fjärran, men
kanske ännu mer nästgårds. De mest påtagliga
spåren är de otaliga hålvägar och hålvägssystem
vi fortfarande finner i markerna.
Vägarna skiftar i karaktär allt från några
decimeter djupa svackor till de hålvägar som är
försänkta både tre och fyra meter ner i marken.
Bäst kommer sig hålvägarna till känna i
kuperad terräng där rid- och dragdjurens hovar
och klövar luckrat upp marken varefter kraftiga
regnskurar transporterade ner de lösa
fraktionerna för sluttningen. Beroende på
jordarnas sammansättning, desto finare
fraktioner desto snabbare borttransportering,
kunde den successiva erosionen få djupgående
konsekvenser.
Ett av de bättre bevarade hålvägskomplexen
är spåren efter den ”gamla” Nissastigen
som länge var en viktig kommunikationslänk
mellan södra Sveriges inland och
hamnen i Halmstad. Längs vägen, som är och
har varit den stora pulsådern genom Halland,
får man en tydlig bild av sammansättningen på
forna tiders kommunikationsstråk. För att nå
slutdestinationen var man här tvungen att
passera såväl stora vattendrag som en uppsjö
av mindre bäckar. Under normala omständligheter
var strapatserna kanske inte så stora, men
bara små förändringar i vattennivån resulterade
i att resan helt fick skrinläggas. Flera är de
berättelser som förtäljer att när man skulle
passera vattendragen med vagn, fick de
resande helt sonika stiga ur och vada över. Det
hände att den kraftiga strömmen tog såväl
dragdjur som vagn med sig.
Ser man till
Nissastigens
sträckning strax
utanför Halmstad
löper den fram på
ett sätt som kan
vara representativt
för många andra
platser i Sverige. I
görligaste mån
löper vägen fram
längs kanten av
Nissans dalgång
där marken är
förhållandevis
plan och väldränerad.
Men på flera
platser genomskärs
markerna av
små bäckar vars
närområde består
av våtmarker som
kan täcka en yta
på flera hundra meters bredd. I svunna tider
har man inte gjort några påtagliga försök att
betvinga de fuktiga områdena utan istället valt
att kringgå dem. Vanligtvis lät man då vägen
löpa ner i ådalgången och där våtmarkerna
upphör och bäcken återgick till sin smala fåra,
tog man sig över bäcken. Har
bottenförhållandena varit alltför lösa kunde
man förstärka övergången med kraftiga stenläggningar
och just detta förhållande har vi
kunnat belägga tillbaka till tiden strax före
Kristi födelse. Därefter sker en återgång till
den mer höglänta dragningen och vid nästa
bäckravin har det åter blivit dags för en
nedfärd till låglänta partier. På så sätt har resan
fortgått och även om det inte finns några
exakta mätningar bör körsträckan ha varit
åtskilligt mycket längre än den uträtade
sträckning vi idag kör fram på.
Den här något berg- och dalbanliknande
framfarten gällde huvudsakligen passagerna
över de små och medelstora vattendragen. När
det väl var fråga om att ta sig över de större
vattendragen blev det med ens mer
problematiskt. Visserligen finns det vadställen
som är kända tillbaka till medeltid, men det
mest sannolika är att de endast kunnat utnyttjas
vid begränsade tider av året, eller för att vara
mer precis, endast vid låg- eller normalvattenstånd.
Vid ökade strömförhållanden har
de alternativ som då stått till förfogande varit
små båtar eller pråmar där man kunnat skeppa
över både människor och djur samt medhavda
varor och förnödenheter. Ännu idag vittnar ortoch
gårdsnamn om dessa transporter. Vi kan
återigen ta Nissan som exempel. Cirka en mil
uppströms Halmstad, ligger den lilla byn
Fotstad som längre tillbaka omnämndes som
Forestad och en bit därifrån ligger gården
Pråmhuset. Ytterligare en bit uppströms
omnämner en 1700-talskarta platsen Färjestad.
Alla vittnar de om att platserna dragit till sig
resande människor i sådan utsträckning att det
aktuella färdsättet givit namn åt såväl hela byar
som enskilda platser.
Just i anslutning till vadställen och
överskeppningsplatser tycks också de största
konflikterna mellan resande och markägare ägt
rum. Åtskilliga är de handlingar som visar
människornas närmast anarkistiska beteende
gentemot de som ägde marken. Visserligen
skedde passagen på en och samma plats men
när man väl kommit över spred sig hålvägarna
i ett solfjäderliknande mönster som kunde
täcka en yta av flera hundra meters bredd.
Förklaringen till detta beteende står först och
främst att finna i ren mänsklig bekvämlighet.
Allt för livlig kommunikation fick vägarna att
bli ordentligt blöta och vägbanan trampades
upp till en sörjig massa. Att då fortsätta i
samma spår blev för mycket och man valde
helt sonika en ny färdväg. En annan aspekt är
det faktum att man aldrig har kunnat mötas
nere i hålvägarna utan antingen fick man vänta
in en mötande eller färdas vid sidan av. Med
tiden blev resultatet att det kunde existera mer
än 10 parallella vägar alldeles ovanför själva
vadstället.
Hålvägarna vid Fotstad är de mest magnifika
i Halland. Långvarig och omfattande
kommunikation har medfört att vägbanan
skurit fyra meter ner i marken.
Alla dessa vitala passager har även en rent
arkeologisk samhörighet då de dragit till sig en
omfattande forntida bebyggelse. Genom att
bemästra passagen har hövdingen eller
stormannen kunnat tillskansa sig och sina
fränder ett betydande välstånd som på sikt fått
gården eller byn att blomstra. Mönstret går
igen i hela Sverige. Strax öster om Halmstad
låg en av Sveriges största järnåldersbyar där
invånarna vaktade över Fylleån och söder om
Norrköping fanns en liknande by vars
befolkning kunde kontrollera passagen över
Motala ström. För att de resande riktigt skulle
förstå passagens dignitet kunde man också
anlägga stora gravfält alldeles intill vadstället
som till exempel vid Sund, strax utanför Säffle
i Värmland. Gemensamt för flera av dessa
platser är att vi kan föra dateringen tillbaka till
tiden kring Kristi födelse, dvs. ungefär samtidigt
som de första riktigt stensatta vadställena
tas i bruk.
Lite längre fram i tiden, under vikingatid,
kommer ytterligare en konstruktion in i bilden.
Kanske hade den redan då något eller några
sekler på nacken men det är först nu vi finner
de första skriftliga beläggen för dess existens.
På ett flertal runstenar låter texten berätta att en
viss person låtit bygga en bro. Tilldragelsen
har varit av så stort intresse att man även
förmedlat den genom dessa magnifika och
hållbara ”informationsskyltar”. Här får man väl
se brobyggandet som en dubbelbottnad företeelse.
Först och främst har själva bron givit
dess byggherre ett högt anseende bland bygdens
folk, där han framstått som den person
vilken gjort det möjligt att förena människor på
ömse sidor av ett svårforcerbart vattendrag.
Lika viktigt har sannolikt också det ekonomiska
utfallet varit. Genom att kontrollera
platsen där man snabbt, enkelt och torrskodd
kunnat ta sig över vattendraget, var man inte
sen att låta de resande erlägga en avgift. Att det
varit ett framgångsrikt sätt att finansiera
brobygget framgår väl av det faktum att det
först var vid slutet av 1800-talet man slutligen
upphörde med avgiftsbelagda broar. Hundra år
senare är man i Skåne tillbaka i brotullarnas
tidevarv men då är det knappast fråga om en
enskild storman som finansierat den sammanlänkande
bron mellan Sverige och Danmark.
Additional Hints
(Decrypt)
hcc xnafxr?