Denna cache handlar om vad man kan göra en vanlig
grå måndag. Platsen där burken är gömd
kan variera mycket när det gäller svårighetsgrad i
terräng, men är egentligen inte så svår. Ett
par stövlar kan vara bra att ha, men det går att klara
sig utan om man kommer från rätt håll. Tar man med
barn eller kommer till platsen om natten, får man hålla
lite extra koll då höjdkurvor gör så ont om
man missar dem. Läser man hela beskrivningen nedan får
man också lite hintar om gömman. Om man så
önskar kan man även använda sig av bifogade
waypoints för att få lite starthjälp.
Lycka till !
This is a short description in english.
This is an ordinary geocache about what you can do on a gray and
cloudy monday. The terrain may differ a lot, but it doesn't have to
be that hard after all. It might be a good idea to wear a nice pair
of rubber boots. It isn't necessary if you approach the cache from
the right direction though. If you bring children or concider to
come here at night, beware the difference of hight. Even if the
story below is in swedish, you may get one hint or another out of
it. If you don't know where to start, you can always use one of
two trailhead waypoints enclosed.
Good luck!
Låt berättelsen
börja!
Varannan måndag är jag (G´ben) pappaledig med min
3-åriga son Rasmus.
Ibland geocachar vi på något nytt roligt ställe.
Men idag hade Aja bilen och vi hade väl ändå
inte planerat någon denna grådaskiga och regniga
måndag.
På förmiddagen bakade vi chokladbollar och kläckte
idén om att gå på någon slags
utflykt. För Rasmus del är just utflykt bara en bra
anledning att få äta bullar,
kakor eller annat gott man har i sin matsäck.
Kreativt men våghalsigt skred Rasmus till verket och
började packa.
Om Rasmus tar fram en termos är det inte för att ta med
något varmt. Han vill ha glass i sin termos!
Medan Rasmus packade, brottades jag med idén om att
lägga ut vår första egna geocache.
Fixade snabbt ihop en burk med stash note, loggbok och lite
bytessaker och snart var vi redo att åka.
När det gäller äventyr på moppe, behöver
man inte tjata på Rasmus. Snabbt påklädd och
uppflugen på vår Svalan från 1968.
Jag hade en liten idé om vart vi skulle och nu bar det
iväg.
Längre än så här var det ingen idé att
köra. Vi parkerade cachemopeden vid (eller snarare i) det fina
vadstället.
Sedan gick vi genom djungelliknande vegitation den korta biten fram
till vårt mål.
Välkommen till Lilla
Niagara!
Man kan tydligt se Rasmus gula reflexväst där vi
står på den utskjutande klippformationen på den
sydvästra sidan om hästskofallet.
Rasmus och G´ben med cachelåda och GPS.
Efter lite utsikt vid kanten, började Rasmus pejla in
vår position.
Rasmus pejlar.
Under tiden dök det upp lite turister (t.v. i bild) på
den nordöstra sidan om det stora fallet. Precis där vi
tänkt att reka för gömman.
Vi höll oss som ni ser, kvar på klippan till höger
en stund till.
Rasmus och G´ben med geocachen.
När vi ändå väntade på att turisterna
skulle ta sina bilder och ge sig av, passade Rasmus på att
äta upp sin glass och nyknådade chokladboll.
G´ben iförd svart regnställ och keps, kollar att
satelliterna hittat oss ute i djungeln.
Under tiden jag kollade på GPS:n, förberedde Rasmus en
överraskning åt mig.
-Pappa välj en hand, sade han och sträckte fram
båda sina händer. Jag valde den ena . . . tom.
Jag pekade förväntansfullt på den andra och
såg fram emot min nu lite mer knådade chokladboll med
uppblött pärlsocker.
Även den handen var tom !?
-Rasmus, har du ätit upp min boll också?
-Ja! Den var god pappa.
Äntligen var vi ensamma och redo att gömma lådan.
Just som jag bäst höll på att trixa med gömman
så hände det oundvikliga.
Rasmus hade precis fyllt sina stövlar med vatten och hoppade
nu barfota mellan stenarna i vattnet.
Trots upprepade förmaningar om att inte hoppa i bäcken
fortsatte leken tills han satte sig pladask i det klara
vattnet.
Det var inget annat än att lägga ner förhoppningarna
om färdigställa cachen nu.
Det var bara att gå uppströms för att hitta
vadstället och sedan bege sig av hemåt med moppen.
Blöta och kalla men härligt upprymda av dagens
äventyr, var vi äntligen hem igen!
Efter en välförtjänad middag var det dags för
Rasmus att ta det lite lugnt. Jag kunde dock inte släppa
tanken om att få cachen utplacerad idag.
Det var bara att kränga på sig andra regnkläder och
ge sig av ut i skymningen.
Med cachen på pakethållaren och GPS:n i högsta
hugg, begav jag mig tillbaka till fallen för att slutföra
vårt uppdrag.
Äntligen kunde burken placeras som vi hade tänkt
oss.
Hoppas att ni får lika mycket
äventyr här som vi fick.
Lycka till !
Lämna gärna betyg här!
