FÖRALINJEN – ETT PROJEKT SOM SKULLE SÄNKA ÖLAND I HAVET
En betydande del av Öland skulle sättas under vatten genom att dra ett dike från Djupvik in till alvaret. Den fantasifulla ordern under andra världskriget kostade sannolikt skattebetalarna en miljon kronor.
En tid efter andra världskrigets utbrott hade bönderna i Föra på Öland sin efterlängtade utdikning av Marsjö mosse ner till Östersjön färdig. Nästa år skulle lantbrukarna plöja och så på den dittills vattensjuka mossen.
Glädjen blev inte långvarig. . .
En höstdag när ölänningarna anade lukten från brinnande städer i Polen stannade en militärbil på Föra alvar. Ur fordonet klev en överstelöjtnant. Böndernas dike, som slingrade fram mellan enbuskar och stenbumlingar fascinerade honom.
I denna stund föddes en idé under skärmmössan:
Öland skulle inte bli så lätt att inta. Med dikets hjälp skulle ön sättas under vatten.
Överstelöjtnanten och två kaptener, hönseriägare och folkskollärare i det civila, satte igång med att mäta och rita.
Försvarsstaben fick ett brev från de tre krigarna:
- Diket ska leda vattnet från Östersjön in över Öland och inte tvärtom som bönderna vill. På det enkla sättet sätts en del av ön under vatten och det blir svårt för den presumtiva fienden att ta sig fram.
De tre officerarnas prydliga ritningar hur dessa tänkt sig jordvallar, betongfundament och pumpar accepterades okritiskt av försvarsstaben.
Överstelöjtnanten var full av entusiasm när han talade till menigheten:
- Vi ska sätta flera byar under vatten. Ert dike är embryot i denna stora försvarsanläggning. Östersjöns vatten ska forsa in över landbacken. Ni kan snart sätta era flundregarn på fyra meter djupt vatten, där ni nu plockar potatis.
Ölänningarna var inte nämnvärt roade av att se sina åkrar dränkta Men man tröstade sig med att kriget nog skulle vara slut innan vattnet släpptes på . Projektet skulle dessutom ge en del arbetsinkomster. Det grävdes, spettades och bars cement
Sprängskotten dånade. Metertjocka betongslussar byggdes upp i diket. Maskiner bökade ihop stora jordvallar. Militärbilar lastade av armeringsjärn, sten och virke.
Efter några månaders upphetsning dämpades arbetstakten. Men under ett par års tid var det alltid några som blandade cement och påtade med skyfflar och spett i jordhögarna.
Anläggningen blev aldrig färdig. En vacker sommardag demonstrerade i alla fall överstelöjtnanten hur det skulle gå till att dränka Öland. Pumpmaskineriet vid Kalmarsund sattes igång. Pumparna sög vatten allt vad de förmådde. Timme efter timme, ja ett par dagar pumpades det. Resultatet blev en ”vattenpuss” på ett hundratal kvadratmeter. Den torra jorden sög åt sig vattnet och resten dunstade bort i den 25 gradiga värmen som dallrade över ön.
Överstelöjtnanten skyllde fiaskot på för låg pumpeffekt. På hösten visade försvarsstaben stopptecken för projektet.
En civilingenjör väg och vattenbyggare, som var vittne till det sorglustiga experimentet, säger: Inte ens om 50 pumpar varit igång samtidigt skulle det ha varit möjligt att pressa upp så mycket vatten i mossen att man behövt använda stövlar för att inte bli blöt om fötterna.
Åtskilliga betongfundament finns ännu kvar i diket till Marsjö mosse. Vid Kalmarsund går en tunnel in genom strandvallen, Det var genom den som vattnet skulle forsa över Öland. Det har skördats många ton råg på Marsjö mosse sedan det här hände. Så dikesgrävningen slutade lyckligt för Förabönderna trots Hitler och trots det svenska försvaret.
Text: Sune Lantz, Folket i Bild Kulturfront 1983:2