Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
En liten drive-in cache i samhället Mjöshult.
Här kommer en historia om namnet Mjöshult!
SÄTESGÅRD/SÄTERI.
Det var inte ovanligt att adeln använde -holm i sätesgärds namnen och mycket möjligt tyder detta på en viss status. Det finns ju också många kända "slott och herresäten", vars namn slutar på -holm. T.ex. Drottningholm, Gripsholm, Strömsholm, Vaxholm etc. Och även om inte Mjösholm platsar i denna divisionen så kanske namnet ändå pekar på att det runnits någorlunda ståndsmässiga byggnader här i Mjöshult.
Den hittills äldsta uppgiften, som vi hittat om ägare till egendomen i Mjöshult, är från 1576-1577, och då bestod Mjöshult, som vi tidigare nämnt, aven enda gård. Ägaren hette Anna Jöransdotter, och hon var änka efter Mauritz Stake, som var en av dem som skrev under Gustav Vasas testamente år 1560.
Mauritz Stake var fogde på Dal (Dalsland) och dog 1566. År 1620 uppges Anna Jöransdotters och Mauritz Stakes son, Erik, som ägare. Han var kammarjunkare hos Johan III och dog ogift 1624. År 1653 finns kaptenen Göran Stake noterad som ägare, och det är han, som antagligen har rustat upp gården eller byggt nytt, eftersom gården under hans tid tydligen kom att bli sätesgård (säteri) och därmed befriad från skatt. Göran Stake har sålunda varit en mycket viktig person i Mjöshults historia och kanske är det därför Lilly Hermansson speciellt har fatt höra hans namn nämnas.
Med sätesgård avses sådan gård, som en adlig person själv bebodde eller brukade. I första hand kommer detta till uttryck genom att han eller hon skriver sig till en viss gård. Det var emellertid först sent under medeltiden som bruket att skriva sig till en viss gård blev allmänt. Nybildningen av säterier ökade mycket stärkt från Gustav Vasas död till år 1686, i första hand genom nyadlingarna, men sistnämnda år förbjöd Karl XI ytterligare nybildning av säterier. Ökningen var ganska måttlig fram till 1640-talet men steg då starkt för att nå en kulmen under 1660-talet.
Till följd av statens allt större finansiella problem tvangs adeln att göra upprepade avsteg från de erhållna, mycket förmånliga adelsprivilegierna och betala stora extraskatter; det gällde såväl adelsmännen personligen som deras underlydande bönder. Men härvid gjordes alltid undantag för adelns "ypperlige frälse",som var identiskt med deras säterier och underliggande rå- och rörshemman. Det fanns därför starka skattetekniska skäl för adelsmännen att öka antalet säterier, och det var formellt oantastligt att inneha mer än 1, under förutsättning att säteriet uppfyllde de krav, som staten uppställde.
Det skulle vara ståndsmässigt bebyggt och brukat med ägarens egen avel, men båda dessa begrepp var mycket tänjbara. Säterier innehades i åtskilliga fall även av ofrälse, och det gäller då vanligen officerare, jurister vid hovrätten eller förmögna företagsledare. Många nybildade säterier fyllde dock aldrig de formella villkor, som staten uppställt. Även om övervakningen, som nu tillkom landshövdingen, länge var slapp, fick många säterier en mycket kort varaktighet. Åtskilliga av de nybildade 1600-talssäterierna upphörde efter mindre än 30 år och en del redan inom en 10-årsperiod efter etableringen.
Under 1670-talet skärptes övervakningen och då indrogs säterirätten ofta. Även om många säteribildningar var objekt för skatteflykt från ägarens sida, innebar skapandet av säterierna en omfattande byggnadsverksamhet, som var utan motstycke sedan den tidiga medeltidens kyrkobyggande. På en del håll byggdes det påkostat och vräkigt, men det tillhörde undantagen. De flesta ny uppförda sätesgårdarna präglades snarare av måttfullhet men skilde sig ändå påtagligt från vanliga bondstugor genom ett särskilt, ibland friliggande kök och flera rum. De uppfördes ofta i 2 våningar och rödmålades. Rödfärgen var ännu dyrbar och därför en statussymbol, som markerade ståndsmässighet.
Det var ofta vanligt att godsägaren överlät jordbruket åt bönderna, som förblev kvarboende inom det kamerala säteriet. Deras villkor blev ibland helt oförändrade men ändrades i många fall till s.k. hälftenbruksvillkor. Villkoren kunde växla men har mera allmänt inneburit att jordägaren skulle bekosta såväl utsäde som boskap och överskottet delas lika mellan jordägaren och hälftenbrukaren. Hälftenbruksvillkor var därför formellt förenliga med kraven på att säteriet skulle drivas med "ägarens egen avel". Säteriet Mjösholm Mjöshult finns omnämnt i olika mantalslängder och jordeböcker under senare delen av 1600-talet, men har förmodligen inte varit säteri under särskilt lång tid. Kanske bara c:a 30-40 år enligt Örjan Hill i Hökerum, som forskar om säterier.
Additional Hints
()