Simple Mail Transfer Protocol (SMTP) är det vanligaste
kommunikationsprotokollet för att leverera elektronisk post. Den
nuvarande specifikationen av protokollet skrevs av Jonathan B.
Postel 1982, RFC 821, men protokollet har sedan dess fått
utökningar som går utanpå den ursprungliga specifikationen.
Kommunikationen sker via TCP, normalt på port 25. På senare år har
även port 587, enligt RFC 2476, börjat användas för att möjliggöra
anpassningar för dagens verklighet där SMTP numera i stor
utsträckning används av klientprogramvara som körs på en
persondator. Under en period användes även port 465 för SMTPS, SMTP
tunnlad genom SSL för att ge en krypterad förbindelse, men detta är
förlegat och har ersatts av STARTTLS över valfri SMTP-förbindelse.
SMTP är ett väldigt enkelt protokoll och kan i sitt
ursprungsutförande bara överföra 7-bitars tecken. Det innebär att
svenska tecken som å,ä och ö eller filer, så kallade bilagor, inte
kan överföras utan vidare. Därför används olika typer av kodning,
till exempel quoted printable för att göra om 8-bitars tecken till
7-bitars vid överföringen. E-post som består av flera delar sätts
ofta samman enligt MIME-standarden.
Hur avgörs vart ett meddelande ska skickas?
För att avgöra vilken SMTP-server som ska kontaktas för att
leverera ett visst meddelande används DNS för att hämta information
om mottagaradressens domän. DNS-specifikationen definierar en
speciell pekartyp (resource record) för detta ändamål, nämligen MX
(mail exchanger) som talar om namnet på den eller de SMTP-servrar
som accepterar meddelanden för en viss domän. Tillsammans med varje
datornamn finns även ett heltal beskriver om i vilken ordning
klienter ska försöka kontakta servrarna. Ett lägre tal innebär
högre prioritet, och om två datorer har givits samma prioritet så
ska slumpen avgöra vilken som ska kontaktas. Detta sätt att
rangordna servrar gör det möjligt att sätta upp backupservrar som
kan acceptera meddelanden när huvudservern är otillgänglig, och
genom att sätta samma prioritet för flera datorer får man en enkel
form av lastbalansering. Låt oss ta ett fiktivt exempel. Om ett
meddelande ska skickas till nisse@example.com så görs en
DNS-uppslagning för att få reda på eventuella MX-pekare för
example.com:
example.com MX 5 mail1.example.com.
example.com MX 6 mail2.example.com.
example.com MX 10 mail3.example.com.
Här finns det alltså tre MX-pekare för example.com. Dessa talar om
att mail1.example.com skall kontaktas i första sedan
mail2.example.com, och om detta försök misslyckas ska
mail3.example.com kontaktas. En domän måste inte ha någon
MX-pekare. Om en sådan saknas används i andra hand A-pekaren, det
vill säga den pekartyp som normalt används för att omvandla
datornamn till IP-adresser. Numera används systemet med
backupservrar mer sparsamt än tidigare. Dels för att nätet blivit
mer tillförlitligt, men även för att många som skickar ut spam
utnyttjar det faktum att backupservrar i allmänhet har svagare
skydd mot spam än huvudservern.
Cachen är en 35 mm
filmburk som innehåller en loggbok, en penna och ett FTF
pris
The cache is a 35mm
film canister which contains a logbook, a pencil and a FTF
prize