Draktänder är pyramidformade hinder som uppfördes under andra världskriget för att sinka mekaniserade arméers framryckning. De användes till exempel utefter kusten i södra Sverige och i Siegfriedlinjen.
Draktänder (Tyska: Höcker, "hoppor") var fyrkantiga, pyramidformade betongkonstruktioner som användes för att hindra stridsvagnars framkomst under det andra världskriget. Idén var att stridsvagnarna skulle vara tvungna att stanna i "dödszoner", där de lätt skulle kunna slås ut av pansarvärnspjäser. I verkligheten gjorde tillkomsten av specialtillverkade fordon för hinderröjning att dessa hinder kunde undanröjas snabbare än många hade förväntat sig.
De användes i stor utsträckning av alla sidor i det andra världskriget. Tyskarna använde dem bland annat i sin Siegfriedlinje och Atlantvall (motsvarigheten i Atlantvallen kallades tjeckisk igelkott); vanligtvis var varje "tand" omkring 1,2 m hög, ofta med landminor mellan de enskilda "tänderna." Fransmännen använde dem i sin Maginotlinje och många lades även ut i Storbritannien mellan 1940-1941 som en del i stärkandet av landets invasionsförsvar.
Schweiz fortsatte att upprätthålla linjer med draktänder vid vissa strategiska områden och hade radat upp dem bredvid vägar, redo att 'poppa upp' och komplettera försvarslinjer som sträckte sig förbi vägarna. I soldatmun har dessa konstruktioner fått namnet "Tobleronelinjer" efter chokladstången.
Källa: Wikipedia