Kinna kyrka är ung i jämförelse
med många andra i våra bygder. Den kom till som en frukt av den
stora kyrkväckelsen i Västsverige under förr-förra seklet men också
för att motsvara befolkningsökningen i församlingen som följde med
den framväxande textilindustrin. Men kyrkplatsen är ursprunglig och
urgammal. Den tidigare helgedomen låg omedelbart söder om den
nuvarandes västra hälft, en flera gånger ombyggd medeltidskyrka med
fristående klockstapel i öster. Strax efter Påsk 1879 raserades det
gamla templet och grunden till det nya lades. Under våren och
sommaren sköt murarna snabbt i höjden, med utnyttjande också av det
äldre materialet, och när hösten var inne stod bygget under
tak.
Den 12 oktober, årets
Tacksägelsedag, kunde man samlas till gudstjänst för första gången.
På grund av hårt ansträngd ekonomi kom interiören under de första
åren att te sig en smula provisorisk. Inte förrän 1883 hade man, ej
minst tack vare influtna gåvor, möjlighet att fullborda arbetet med
målning, värmeanläggning, orgel o.s.v. Den 6 november, säreget nog
en tisdag, kunde äntligen den högtidliga invigningen äga rum
Byggnadsstilen kan betecknas som en moderat tillämpning av den vid
kyrkans tillkomsttid i vårt land etablerade nygotiken. Som ansvarig
för utformningen uppges i protokollen handlanden Sven Larsson i
Stämmemad, således boende inom församlingen. Han vilar f.ö. under
en oansenlig gravvård i kyrkans närhet, några tiotal meter nordost
om koret. Med säkerhet har arbeten av samtida professionella
arkitekter - exempelvis A. W Edelswärd - varit förebild för
ritningarna. Resultatet, ett kyrkorum med vidd, rymd och ljus, ger
i alla händelser sin upphovsman ett gott vitsord.
Det centrala läget och den
yttre resningen samverkar till att kyrkan väl hävdar sin plats i
tätbebyggelsen, även sedan den forna bondbyn under åren antagit ett
alltmer stadsliknande utseende. Det inre uppleves som en öppen,
välkomnande famn. Mot öster koncentreras synfältet av den
välproportionerade triumfbågen, vilken genom sin spännvidd låter
det femsidiga korutsprånget framstå mera som en förlängning av
rummet än som en avskild del av detsamma. Här betonas också den
vertikala dimensionen genom fönstrens påtagligt uppdrivna höjdmått.
Ett från nygotikens formschema direkt avvikande element utgör det
slätputsade trätunnvalvet över långhuset. Denna eftergift för en
äldre, klassicistisk byggtradition är dock, vilket framgår av en
notis i samband med principbeslutet om kyrkans uppförande, fullt
medveten och kan väl inte osannolikt föras tillbaka på akustiska
hänsyn: en hög, öppen takresning, som varit det stilmässigt
doktrinära, skulle ha tagit bort mycket mer av ljudet och motverkat
kyrkans ändamålsenlighet som predikorum i jämförelse med det mjukt
rundade putstaket.
Hela den fasta inredningen
med bänkar, läktare, orgelfasad, nummertavlor, predikstol och
altare präglas av ett konsekvent genomfört, måttfullt goticerande
formspråk. med flitigt upprepade detaljmotiv och i ett sobert
hantverksmässigt utförande. Intrycket förstärkes genom
färgsättningen med dess kraftiga accenter i olika kulörer och guld.
Denna återgår på originalskisser från byggnadstiden, men gavs vid
en renovering 1969-70 en rikare och ljusare karaktär än tidigare
Vid nämnda restaurering utbyttes trägolvet mot slipad kalksten,
bänkarna decimerades och gjordes sittvänligare, uppvärmningen
elektrifierades o.s.v. Sommaren 1994 ommålades kyrkans inre, sedan
väggar och kortak först befriats från alla gamla färgskikt och
pålagts en tunn ny putsyta. 1997 tillkom rummen under läktaren,
lämpliga utrymmen för barn under gudstjänst, for dopföljen, andakt
och enskilda samtal. Annars har inga mera iögonfallande
förändringar av kyrkans utseende vidtagits genom åren. Ett undantag
utgör sakristian, som omdanades och förstorades vid 1950-talets
början. I koret samlas blickarna av den stora altartavlans
dominerande Kristusgestalt. Mästaren framställs under sin
Bergspredikan, omgiven av lyssnande människor. Målningen utfördes
1883 av den tidigt bortgångne Ludvig Frid, vars arbeten eljest
framför allt återfinns i hans småländska hemtrakter.
Korfönstrens glasmålningar
tillkom genom en anonym donation på 1920-talet och bygger på
kartonger av Albert Eldh, flitigt anlitad som kyrkokonstnär i
göteborgsregionen vid denna tid. Viktiga personer ur Bibeln
flankerar altarets centralmotiv: från vänster Mose med Lagens
stentavlor, David, konungen och sångaren, Elia åtföljd av korpen
som förser den bojkottade profeten med bröd, Johannes döparen med
sitt traditionella attribut musselskalet. Nya Testamentet
företrädes av apostlarna Petrus och Johannes, den förre med
förlåtelsens korsformade lösenyckel. samt Jakob, Herrens broder,
som betonar den genom kärleken verksamma tron, och Paulus, suverän
proklamator av den ensamt rättfärdiggörande tron, med sitt
martyrredskap svärdet - som väl även anspelar på Andens svärd, Guds
Ord. Uppe i fönstrens spetsbågefält observerar man ytterligare fyra
symboler: herdestaven, trons fackla, treenighetstriangeln och
fadershanden Av minnen från den gamla kyrkan kan man lägga märke
till de små ovala nummertavlorna i koret, brudbänken till vänster,
de drivna mässingsstakarna på altaret, dopskålen och den minsta
ljuskronan.
I tornets andravåning sitter
som trappräcke en rad målade bänkdörrar och från en konsol blickar
ett stelt leende stenansikte ned, troligtvis en medeltida
valvanfang. Utan avbrott i bruk omkring 500 år har två av
ringklockorna varit; en tredje tillkom 1913. Också en del av
nattvardskärlen gjorde tjänst redan i den gamla kyrka, t.ex. den
stramt utformade kalken, försedd med en inskription som medger
exakt datering: "Första gång nyttjadt den 29 september 1793". Den
36-stämmiga orgeln byggdes 1984 av firman Mårtensson i Lund, som
också på 1940-talet levererat dess närmaste föregångare. Alltjämt
ingår i verket en del stämmor från det instrument som stod färdigt
vid kyrkans invigning och som hade göteborgsorgelbyggaren Salomon
Molander till upphovsman. Hösten 1996 kompletterades läktarorgeln
med en orgel i koret, byggd av Robert Gustafssons orgelbyggeri i
Härnösand.