Stenbocks kurir
Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 (enligt den svenska kalendern) då en svensk här under befäl av generalguvernören över Skåne, Magnus Stenbock, vann en förkrossande seger över den danska invasionsarmén. Stenbock sände sin adjutant, ryttmästare Henrik Hammarberg, till Stockholm med bud om segern.
Denna resa gav under 1800-talets patriotiska yra upphov till många legender om den oförvägne och outtröttlige kavalleristens resa genom landet, den mest klassiska måste vara dikten om "den vilde jägaren" av Carl Snoilsky.
Är det den vilde jägarn som sätter av i sträck
Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck
En mörkblå kappa som i en blixt han ser
Pistoler, älghudskyller, en kronans officer
----
Ej ro, ej rast, ej vila, så heter hans paroll och efter honom stupat, en häst vid varje håll
Legenden säger att Hammarberg kom in till hovet fullständigt utpumpad och kunde knappt gå, eller stå, och att drottningen i sin storsinthet reste sig och bjöd hjälten sin stol och stående tog emot nyheterna. Ett stort etikettsbrott; Man satt inte själv när kungligheterna stod.
Naturligtvis är detta inte helt sant, det är skarvat och tillagt medan fosterländska hjärtan klappade bakom stinna, stärkta skjortbröst och den kalla punschen fick glasen att imma; "Jodu, Priffe, djävvlar i mig, de där karolinerna var minsann riktiga karlar, det. Skål på dig, bäste Broder!"
Det är helt riktigt att Ryttmästare Hammarberg var den som lämnade budet i Stockholm, men han hade rakt inte ridit i sporrsträck den långa vägen, han åkte vagn, en täckt kupé och en variant på hans allmänna tillstånd när han äntligen stod inför hovet kan ju vara att han var svårt medtagen av sjösjuka. Dessa fördömda fordon gungar ju så förbålt på vägarna, inte sant...?
Det här med att han åkte vagn kan vi veta ganska säkert, speciellt om vi granskar "Folio 2282 i 'Verifikationer till 1710 års räntekammarbok'" som är Ryttmästarens egen reseräkning där han noggrannt specificerar alla byten av hästar vid alla skjutshåll (CO har hållit i dokumentet och känt historiens vingslag).
Men om vi skulle ge Adjutant/Ryttmästare Hammarberg och hans kuskar och medryttare lite erkännande så kan vi titta på tiden det tog att ta sig till kungliga hufvudstaden på de dåliga vägar som det förmodligen var; Styvt 90 mil på 3 dygn, det betyder att man färdades genom dag och natt med en snitthastighet på 18 km/h. Inte illa alls.
Eller, om vi leker med tanken på att han verkligen red hela sträckan och sen tog betalt för mer transportmedel än han gjort av med så skulle det heller inte vara så konstigt; Fusk med reseräkningen har nog förekommit lika länge som det funnits reseräkning.
Lycka till med loggandet!