Precis när du lämnar gamla E6 kör du förbi gården Sköldunga Östergård som finns kvar än idag. Om du ställer bilen innan bommen och går den fina skogsvägen in så passerar du Sköldunga Östergård Vasen där trappan står kvar i ruinen på vänster sida vägen. Den vackra slingrande skogsvägen tar dig uppför berget och någonstans på mitten finns en stor bergshäll i marknivå med inskriptionen 1956. Det var då vägen byggdes. Vi brukar med handen borsta av inskriptionen när vi går förbi om det hamnat mossa och tallbarr över. Strax innan du är uppe vid Ljustersjön (innan grinden in till bostadshuset) går en liten stig av in till höger och du är framme.
Eduard Alfrid Johannesson (född 1847), från Övra Röra, Spekeröd och hustrun Anna-Greta Andreasdotter (född 1848) från Lillevatten, Spekeröd flyttade till Sköldunga Östergård, Ucklum 1883. De fick sju barn; Alma Josefina, Albert Edvin, Andrietta, Patrik, Efraim, August och Klara Maria.
Sonen Efraim Edvardsson (1888-1962) bodde med hustrun Hulda (1887-1979) på ”Vasen” Sköldunga Östergård, Ucklum där de fick barnen Elsa, Ture Verner, Gertrud, Gunnar. Till skillnad från sina bröder hade Efraim ingen önskan om att bli soldat. Hans intresse fanns snarare inom natur och trädgårdsplantering.
Ljustersjön låg delvis på gårdens ägor. Efraim forslade jordmassor till en mindre klipphäll uppstickande ur sjön och byggde det som kom att bli Lycksalighetens ö, med litet rött hus, brygga och en träeka. Med cykel tog han sig runt till gårdar där han köpte och bytte till sig nya växter. Även potatiskorgar i nät samlade han och det var i dem näckrosorna planterades för att sedan sänkas ner i Ljustersjöns mörka vatten. Efraim torde även ha varit delaktig då vägen från gården upp till Ljustersjön anlades 1956.
Med tiden kom platsen att bli attraktiv för turister från flera delar av världen som ibland kom i busstransport. Mot en slant kunde de hyra den lilla träekan och inkomsten förvandlade Efraim till nya prunkande planteringar. Det fanns även möjlighet för besökarna att notera besöket i en gästbok.
Numer finns varken gården Vasen, trädgården runt sjön, ekan eller bryggan och det lilla röda huset på ön svajar betänkligt. Men sjön finns kvar med röda näckrosor under säsong. Ön finns kvar och på fastlandet ett litet stenbord utmärkt för en fikastund. Och när du häller upp kaffet ur din medhavda termos, varför inte då försöka föreställa dig hur det en gång såg ut vid Lycksalighetens ö och dess prunkande trädgård.
”Gungande i morgonbrisens lätta krusning låg den där och vilade på vattnet – purpurea = röd näckros
I en av våra skogssjöar finns en alldeles speciell liten ö, Paradisön eller Lycksalighetens ö – kallades den under 1940- och 1950-talet. Där fanns blommor av alla slag, hängpilar och björkar, en liten röd stuga och trampolin. Fågelholkarna i träden sjöd av liv. Vid ett bord, av en gammal kvarnsten, kunde man sitta och njuta och drömma och undra om allt man såg var verklighet.
På en träbro från fastlandet kom man dit. Vid brons landfäste var terassodling med mångfald blommor och plommonträd. En platteka låg förtöjd vid stranden. Änder häckade på ett litet skär i sjöns östra del. Näckrosor slog ut sina stora kalkar, inte bara vita och gula blommor, utan även röda.
Purpurea = röd näckros – hade en gång inplanerats av ”Bonden Efraim” öns skapare – han som förvandlade en kal klippa i en skogssjö till en blommande oas.
Denne man var mycket varsam och rädd om naturen. För vår sockenkultur har ingen någonsin gjort så mycket för att glädja andra – som denne levnadskonstnär.”
Citat: Anna-Lisa Edvardsson