Välkommen till Kåsjörundan!
Vargen var, som jag nämnt i en annan cachebeskrivning, en fara för boskapen och för bondens försörjning. Därför hade alla bönder och torpare skyldighet att deltaga vid jakt på varg, alla jordbruk måste därför också hålla vapen, nät och annan utrustning för att bedriva vargjakt. Ett av de sista uppropen om vargskall som lästes upp i vår trakts kyrkor var kallellsen till vargskall den 5 maj 1827.
"På därom gjord anmälan har kongens höga befalningshavare i Göteborgs och Bohus län anbefallit, det häradskall inom Sävedals härad ofördröjligen borde verkställas, samt därvid såsom Befähavare förordnat Kapten vid Kongl. Götha artilleri regimente välborne herr F. Klingsporr, vilken uppdragit mig att dagen till skallgångens början från predikstolarna låta kungöra. Och är det av sådan anledning som jag får anmana samtliga allmogen män denna socken att nästa tisdag den 8:e kl. 6 om morgonen en fullgod mansperson från vart matlag, bör sig vid gården Widkärr i Örgryte socken infinna sig, försedd med skjutgevär, yxa, spjut eller påk samt dugliga varggarn från varje hemman hälft. Skallen däromkring kommer att taga sin början och bör härvid vara närvarande såväl kronorättare som ordningsmän för bibehållandet av ordning och skick. Ingen som har häst, ko eller får är för skallgången fri utan bör så väl Torpare som Soldat härmed biträda, och som skallen kommer att fortsätta 2:e dagar å rad, borde vara bäst att allmogen är försedd med matsäck för denna tid medan de flesta vid första dagens slut hava för lång väg hem till sin bonings ställen, och bör denna kungörelse sedan den blivit uppläsen genast till varje gård inom socken kringskickas och bevis däröver av kronorättaren till mig återge var Skallens början, så vida ansvar för försummelse skall undgå.
Göteborg och Torpa den 5 maj 1827
And. Lindgren" (Ur domboken, Sävedals härad, den 17 oktober 1827)
Kallellsen hörsammades endast av hälften av manskapet i Sävedals härad, därmed fick vargskallet ställas in! Det ledde givetvis till domstolsförhandlingar och bråk.
"Långt före klockan sex den åttonde maj började man sluta upp vid Vidkärrs gård, det kom stora skaror av män. Men det kom endast folk från Partille och Örgryte socknar, 244 man, för att vara exakt. Inte någon från Landvetter eller Härryda socknar vilka också ingick i häradet. Det ledde till att man var färre än väntat och det planerade skallet fick ställas in och de 244 bönderna, soldaterna och torparna fick vända och gå hem igen. Ett av de viktigaste skälen till att man fick ställa in var att bönderna i Örgryte och Partille inte ägde några varggarn. Det hade man väntat sig att folk från skogssocknarna i öster skulle ta med sig. Vid höstens första ting var alla män i Landvetter och Härryda instämda för brott mot att inte hörsammat kallelse till vargskall. Man krävde att dessa socknar skulle betala 21 skilling banco i ersättning till var och en av de 244 som ställt upp men tvingats återvända hem. Försvaret för Landvetter och Härryda ansåg dock att det fanns starka och goda skäl till att bönder, soldater och torpare alla hade uteblivit från de två socknarna. Dels ansåg man att det var fel att börja ett vargskall vid Vidkärrs gård som låg en den skoglösa delen av häradet där vargen sällan var ett problem. Försvararen hade även noggrant läst lagstiftningen som styrde organisationen av vargskall. Han kunde visa på en paragraf i lagen från 1808 som sa att vargskall skall hållas vintertid och bestå av folk från orten, ej hela häradet. Dessutom pekade han på att orsaken till att skallet fått ställas in var att bönderna i Partille och Örgryte inte ägde några varggarn. Alla hemman enligt lag var skyldiga att äga varggarn. Det var därmed inte Härrydas och Landvetters invånares fel att skallet fått ställas in. Dessutom påpekade försvaret att det var extremt dåligt väder dagarna före skallet. Stora mängder snöblandat regn hade gjort många av vägarna i skogsbygden oframkomliga. Hur detta domstolsärende slutade har jag inte lyckats hitta bland de massiva textmängderna från följande års ting. Men det såg tämligen ljust ut för Härrydas och Landvetters del efter den kraftfulla insatsen av deras försvarare.
Man kan jämföra detta med vad Stenström skriver på sidorna 167-177 i del II av ”Örgryte genom tiderna”. Där framstår det som om domböckerna uppger att det blev ett stort vargskall den åttonde maj år 1827. Han beskriver även hur man fångade in två stycken vargar. Stenström har uppenbarligen gjort egna förbättringar av dombokens uppgifter och diktat ett i sitt tycke bättre slut än det man kan utläsa av det historiska källmaterialet." (Ur: Hallén, P. Storstadens utmark)
Bönderna i Öjersjö ägde alltså inte några reskap för vargjakt 1827, därmed borde hotet från detta rovdjur ha varit ganska litet vid den tiden.