<p> Luftbevakningen.
Förutsättningar för att kunna bevaka hela sveriges luftrum, förbättrades avsevärt efter riksdagsbeslutet 1932, om en rikstäckande fullt utbyggt luftbevakningsorganisation, skulle vara i drift fr o m 1936.
I riksdagsbeslutet ingick också olika delbeslut för luftbevakningen, bl a om ett utbyggnadsprogram för fasta luftbevakningscentraler, ett telefonnät anpassat till luftbevakningens behov, samt en förberedande rekognosering av samtliga planerade luftbevakningsstationer. Personalen blev som oftast kvinnor (lottor) . Eftersom de var placerade i höga torn (LS-torn) för att kunna se flyg i luften, kom de att populärt kallas för ”tornsvalor”. Under 50 - 70 -talet kunde man ställa in en frekvens på radion hemma, höra flygspanings- rapporter och lyssna på fin musik mellan rapporterna.
Vad är optisk luftbevakning?
Optisk luftbevakning innebär att man genom direkt observation med hjälp av sin syn och hörsel, försöker upptäcka flygplan m.m. så tidigt som möjligt. De enda hjälpmedel som vanligen används av de optiska luftbevakarna är sådana som förstärker syn eller hörsel, framför allt kikare.
Alltsedan den första uppbyggnaden av en svensk militär optisk luftbevakning och fram till 1994, har den optiska luftbevakningen enbart bestått av krigsförband. Förbanden hade hela tiden en andel frivillig personal och tillsammans med de militära handläggarna deltog luftbevakningens frivilligorganisationer aktivt i rekrytering och utbildning av de frivilliga. Efter övergången till luft- och markobservations-systemet ”Lomos” 1994, upphörde samtliga krigsförband inom den optiska luftbevakningen och flygflottiljernas frivilligsektioner tog över hela ansvaret för utbildning och övningar i samverkan med frivilligorganisationerna.
Omkring 2005 upphörde de optiska luftbevakningen helt och traditionerna förs vidare med ett nyuppsatt förband, med benämningen ”hemvärns och underrättelsekompani”.</p>