Riksobjekt
Det senglaciala sanddynfältet har här på Bonäsheden klassats som riksobjekt för naturvården på grund av det välutvecklade dynlandskapet med upp till 15 m höga dyner som sträcker sig i NO-SV riktning.
Vindsediment/flygsand
Dynsanden härstammar främst från isälvsavlagringar, deltabildningar som bildades då inlandsisen för cirka 9 500 år sedan smälte bort från Ovansiljan och isälvar avsatte detta isranddelta.
Flygsand (partikelstorlek 0,25-1 mm) har efter det sorterats ut ur avlagringarna, transporterats och genom vindens inverkan bildat dessa sanddyner. Det kallas därför också för en eolisk bildning (av Eolus, vindens gud).
Sanddynerna har en brant läsida (20-30 grader mot horisontalplanet) och en flackare vindsida (8-10 grader).
Förutsättningen för att flygsand skall bildas är att det finns god tillgång på material som vinden kan behandla. Man hittar därför oftast flygsand på eller i anslutning till isälvsavlagringar eller strandavlagringar. Flygsanden uppträder vanligen som fält med mjukt rundade kullar eller som dyner.
Sanden består till största delen av vittrad och krossad Garbergsgranit och Bredvadsporfyr med ungefär lika stora mängder kvarts och fältspat. Glimmermineral och mörka mineral i form av pyroxen och amfibol förekommer ytterst sparsamt.
Kuriosa
Högsta kustlinjen (HK) ligger i trakten på 210-220 meter över havet (Bonäslinjen) dit en vik av Ancylussjön nådde för cirka 9000 år sedan.
Först kring sekelskiftet bands flygsanden här på Bonäsfältet genom att dynerna täcktes med rismattor och tall planterades. Att planteringarna lyckades berodde säkert till en del på att skogsbetet upphörde varvid skogen också kunde självföryngra sig.
Då detta först var avsett som en Earthcache men nekades så har jag några frågor som är frivilligt att besvara.
Frivillig uppgift 1
Varför tror du att sanddynerna har en brant och en flack sida?
Frivillig uppgift 2
Hur hög är sanddynen på läsidan?