Adventskalendern, lucka 5.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast de ej lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar på huvud och hätta
”nej, den gåtan är allt för svår,
nej, jag gissar ej detta”
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen
korna drömmer vid månens ljus
sommardrömmar i båsen
glömsk av sele, pisk och töm
Pålle i stallet och har en dröm
krubban, han lutar över
fylls av doftande klöver.
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova därinne.
Går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne.
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbonfolket det kära,
länge och väl ha märkt att de
hålla hans flit i ära.
Barnens kammar hans sen på tå
nalkas se de söta små,
ingen må det förtycka
de är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn, men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick, men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft,
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft
nära vid svalans näste.
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
Inte likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg,
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänka sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.