Emil Johansson i Rörby var inte bara lantbrukare i Rörby Svinnegarn utan även bygdens rödfärgare. Dessutom påstod han att han varit sjöman och var för övrigt en pratglad person. Han lät bygga en danspaviljong i Rörby där bygdens befolkning kunde förlusta sig. Med tiden upptäckte kringresande sällskap den här paviljongen och de slog då läger i Rörby. Emil, han trivdes, men det gjorde inte bygdens folk. När det höll på att urarta kom de med en protestlista för att försöka få slut på dessa invasioner. Men Emil emottog listan med stort lugn och sade bara "Den som är folk får folk". Det blev ett ordspråk som finns kvar. Verksamheten kring danspaviljongen och Emils kontakter med kringresande sällskap fick landsfiskalen i Enköping, Enok Almgren, att reagera. Emil blev instämd till tinget och blev dömd till böter (16kr) men vägrade betala. Bötesbeloppet omvandlades till fängelse 14 dagar. Han satt på Västeråsanstalten och som terapi fick han där rensa ärter för hand. Emil slutade sina dagar tragiskt när han skulle bränna lite gammal förna på tomten. Han ramlade då omkull och blev uppbränd.
Idag är det bara grundstenarna kvar av paviljongen, men historierna om de glada dagarna i Rörby lever kvar.
Eng: Emil johansson in Rörby wasn't just a farmer in Rörby Svinnegarn, he was also the neighbourhoods reddener. He also claimed to have been a sailor and was fond of talking to people. He built a dancing pavilion in Rörby where people could go and have fun. In time, the pavilion was discovered by travelers and they used to set up camp in Rörby. Emil enjoyed it, but the people in the area did not. When it was about to deteriorate they came with a protest list trying to put an end to these invasions. Emil recieved the list calmly and just said "He who is people gets people". It became a saying that lives to this day. The activity around the pavilion and Emil's connection to travelers made the local police, Enok Almgren, react. Emil was fined (16SEK) which he refused to pay. The fine was translated to jailtime for 14 days in Västerås. As therapy he had to husk peas by hand. Emil's life ended tragically when he was burning some dry grass on his property. He fell andgot burnt alive.
Today only the foundation stones reamin of the dancing pavilion, but the stories of the happy days in Rörby still remain.