Västerselskällan
År 1925 fann man en oupptäckt vattenkälla i Västersel som flödade friskt än fast många andra brunnar hade sinat det året, dock luktade och smakade vattnet väldigt illa. Vattnet skickades därför iväg på analys och det visade sig att källan levererade vatten med radiumhalt på 31,780 voltenheten per liter och timme, d.v.s. den näst högsta radiumhalten i Europa, endast en källa i Österrike hade högre radiumhalt.
Den spännande nyheten spreds snabbt i folkmun och det tog inte länge innan ortstidningarna rapporterade om den högaktiva radiumkällan, som på den tiden ansågs ha en läkande effekt på alla tänkbara krämpor, så som rosben, reumatisk värk, huvudlöss och skalliga personer skulle få sina fjun tillbaka. Folk strömmade till med flaskor, bunkar och tunnor för att hämta vattnet som till en början var gratis men då folk ansåg att de fick hjälp för sina åkommor började det tas betalt, 10 öre per liter.
Första året gick affärerna mycket bra och verksamheten utvidgades, firman Wästersels radiumkälla bildas, nytt tapphus byggs och förutom direktförsäljning vid källan så kunde man köpa via postförskott och partihandel. Det fanns dock mindre seriösa återförsäljare. Rykten gick om försäljare som inte trodde på det undergörande vattnet utan fyllde flaskorna i närmaste bäck.
Än fast priset ökade till 40 öre per liter kommande år gick det fortsatt bra, man sålde nu runt hela Sverige och folk strömmade hit från alla tänkbara håll och även från utlandet för inackordering. Norrsvedje Gästis som hyrde ut rum för 6 kronor per dag inklusive fritt drickande från källan, räckte inte till för alla som kom hit så beslut togs att bygga ett trevånings badpensionat med sovplatser för 18 gäster. Men badgästerna kom tyvärr inte, säkerligen för att bekvämligheten och badkomforten saknades för de penningstinna gästerna.
Utgifterna började nu öka i alltför snabb takt och när kontrakt annulleras, förlust av glas och leveransproblem uppstår så sinar även inkomsterna. Kräftgången fortsätter och år 1929 arrenderades källan bort till Lungångers Saftfabrik i Örnsköldsvik och får då ett tillfälligt uppsving igen men när sockerransoneringen införs går det tungt igen och källan försöker återigen att arrenderas eller säljas bort under några år. Krigsutbrottet 1939 gjorde dock alla försök omöjliga och källan fick åter falla i glömska.
Därmed tog drömmarna slut om ett norrländskt Ramlösa Brunn och idag är området lika fridfullt och tyst som innan den korta men upphetsande och händelserika tiden i slutet av 1920-talet.
Ur Örnsköldsviks museums småskriftserie nr 19.
Gömman, som ligger en bit från den gamla Västerselskällan innehåller loggremsa och penna.
Lycka till!