Om Kålö berättades att där huserade spökar och gastar efter döingar som flutit i land, plundrats och rösats, och därmed gick igen eftersom de inte fått vila i vigd jord. Under sista sillperioden av 1700-talet stod det ett trankok. Kålö var bebott från 1834 till början av 1900-talet av olika personer. Fyra syskon från Svenneby, Aron, Karolina, Justina och Olena flyttade sitt hus från Skredsvik 1877. Aron seglade som sjöman, men omkom på Nordsjön. Systrarna "Kålötöserna" som de kallades, fick nu försöka försörja sig själva.
När höststormarna hade välsignat stranden med vrakgods från förlista fartyg, hade Kålötöserna det strävsamt i tävlan med fiskare från fastlandet, då det gällde att dra ihop så mycket som möjligt, de var ute dagligen och samlade allt brännbart för vinterbehovet. En arbetsam tillvaro hade de därute, men de klagade aldrig. Kom någon ut till dem visade de alltid gästfrihet. När isen kom, vandrade ungdom från Bovallstrand ut till töserna och sjöng visor. Men när isen varken bar eller brast kunde det bli bekymmer. Hunden Max, även han Kålö bo, fick springa över isen med en korg fästad vid halsen. Han sprang till Gerlesborg, krafsade på dörrlåset och blev insläppt. När Max kom gällde ingen turordning, det var bara att expediera den fyrbente hunden. Hjälpa honom i väg och se honom försvinna med sin korg över den isbelagda fjorden. Töserna lämnade sin ö, och en av dem flyttade till Göteborg. Stillhet och ro har lägrat sig över Kålö, åtminstone under vinterhalvåret. Töserna som bodde därute är för länge sedan döda. Det är bara Ola som inte lämnar sin ö, och de rösade som ligger där väster på ön och kanske ännu längtar efter att få komma till vigd jord!