För den som varit med nästan från början, då det blev möjligt att utväxla samtal via etern med en mobiltelefon, kan man verkligen tycka att det gått framåt med stormsteg.
Så tidigt som 1956 startades i Sverige ett mobilt telefonsystem som kallades MTA (MobilTelefonisystem version A). Det var analog överföring av talet och kopplades upp av telefonister på Televerket. Det var bara ett fåtal kunder i de tre största städerna som kunde använda det. Men under 60-talet utvecklades systemet till MTB, varvid ett par tusen användare kom till. Senare byggdes nätet ut till vad som kallades MTD, vilket blev det sist använda systemet med telefonistuppkopplade samtal. Då hade flera s.k. basstationer byggts upp i landet, så betydligt flera kunde använda mobiltelefoni i Sverige.
Under tiden utvecklades något som kallades Nordisk Mobiltelefoni (NMT) för de nordiska länderna. Det var också ett analogt system, och använde sig av frekvenser på 450 MHz-bandet. Fördelen med detta var, att det var ganska lång räckvidd mellan basstationerna och mobiltelefonerna. Det berodde bl.a. på att man kunde sända med ganska hög effekt från mobiltelefonerna. Det i sin tur innebar, att den tidens apparater oftast fick monteras in i bilar eller andra fordon p.g.a. att det var ganska otympliga apparater. Där av kommer namnet mobiltelefon, eller mobil som vi säger idag.
NMT 450 infördes i oktober 1981 och följdes senare av NMT 900, där man alltså använde frekvenser på 900 MHz-bandet. Detta bl.a. för att det började bli allt trängre på de befintliga frekvensbanden. Det förde emellertid med sig, att mobiltelefonerna faktiskt började få ett format så man kunde bära dem med sig.
1992 introducerades så andra generationens mobiltelefoni i Sverige, GSM (Global System for Mobile). Det är ett digitalt system för överföring av tal och data. Där har under åren flera frekvensband kommit till användning och systemet används ännu. Och mobiltelefonerna har också blivit ännu mindre, med mycket längre stand-by-tid och taltid än tidigare.
I början av 2000-talet infördes så tredje generationens GSM-nät, kallat 3G. Fördelen med den är, att överföringen av data är upp till 40 gånger högre än i det vanliga GSM-nätet (bredband).
Men på senare tid har även det nätet blivit så hårt belastat, att ett fjärde generationens nät håller på att byggas ut, kallat 4G (eller LTE, Long term evolution). Det betraktas som ett ultrabredband med en datahastighet på 100 Megabit per sekund. Och för att kunna dra nytta av detta, fordras en s.k. smartphone för 4G (eller benämnd LTE) som dessutom har ett SIM-kort som klarar detta också.
Utan tvekan kan man bara undra över, vad man i framtiden ska kunna använda en mobiltelefon till, förutom allt den klarar av idag. Men en sak är säker: Det är en mycket användbar ”pryl” för oss geocachare för att söka oss fram till alla roliga gömmor man har nöjet att leta fram. Kanske den i framtiden också hittar själva gömman, men då är väl halva nöjet borta. Eller hur?
Tag med egen penna.
Happy geocaching!