Kyrkogrimmen
Av alla varelser i svenskt folkminne, var kyrkogrimmen utan tvivel den mest komplexa och skrämmande.
Det finns inte så mycket känt om den, då det ansågs ge otur att bara prata om den. Kyrkogrimmens utseende varierade, vilket kan härledas till dess ursprung.
När en kyrka byggdes under medeltiden, så begravdes ibland ett djur levande under golvet -oftast getter då de var relativt billiga. Det har också berättats historier om kriminella som begravts levande som straff. I andra versioner blev de kriminellas hjärtan utskurna och placerade inuti ett djurkadaver som offrats. Hjärtat var centralt i många myter rörande kyrkogrimmen. Berättelser från södra Sverige säger att om man kunde röra kyrkogrimmens hjärta, kunde man stirra in i skapelsens ögonblick.
Kyrkogrimmen vaktade kyrkan mot tjuvar och gravplundrare, men på grund av det så undvek även ärliga människor kyrkan på natten. Vissa historier berättar om att om du hade otur att dö sist under året, så skulle du arbeta för kyrkogrimmen nästkommande år.
Det finns andra historier som säger att kyrkogrimmen inte alls var någon väktare, utan snarare en sorts parasit som drogs till kyrkans energifält. Som mättades av människors hopp, drömmar och räddslor. En ny och kontroversiell teori hävdar att kyrkogrimmen var nära relaterad till en namnlös bronsålders gud.