En mer känd luftbro anordnades till Berlin strax efter andra världskriget och vi har lånat lite information från Wikipedia som ni kan läsa nedan.
Berlinblockaden var Sovjetunionens försök 24 juni 1948–12 maj 1949 att tvinga västmakterna att överlämna Västberlin.
Blockaden utlöstes av att västmakterna tagit de avgörande stegen mot att bilda en tysk stat av de egna ockupationszonerna – det som 1949 blev Västtyskland – och ersatte där den 20 juni 1948 den nästan värdelösa gamla tyska riksmarken (Reichsmark) med en ny valuta, D-mark (Deutsche Mark). Detta gjorde att Sovjetunionen tre dagar senare genomförde en egen valutareform och dessutom införa den nya östtyska valutan i hela Berlin vilket de västallierade satte sig emot genom att även införa D-marken i sina Berlinsektorer.
Att västmakterna agerade utan att ha stämt av med Sovjetunionen gjorde att Sovjetunionen stängde av tillfartsvägarna till Berlin från Västtyskland, varför det enda sättet att ta sig till Västberlin blev med flyg. Den 24 juni 1948 avbröts sålunda trafiken på alla spår- och järnvägsnät och flodbåtstrafiken mellan Berlin och Västtyskland. Läget blev snabbt akut för Västberlin som inte klarade sin försörjning utan transporter utifrån. För västmakterna blev Sovjetunionens handlade en överraskning
Västberlin räddades av en omfattande luftbro av framförallt amerikanskt flyg. Operationen leddes av den amerikanske befälhavaren för Västberlin Lucius Clay, som spelade en avgörande roll för luftbrons tillkomst. Under nästan ett år fick alla förnödenheter flygas in av västmakterna. Hjälpen organiserades general William Tunner. Två yttre korridorer användes för inflygning och med radiomaster kunde flygplanen komma in på rätt höjd och med rätt mellanrum, tre minuter. Den mittersta korridoren användes för återfärd. Flygplanen landade väldigt tätt – under intensiva perioder med ett plan per minut – och flög dygnet runt. Man flög in livsmedel och drivmedel: ost, fisk, vetemjöl, korn, jäst, mjölk, kaffe, fett, kött, potatis, socker, grönsaker, kol, bensin och salt.
Under de första sex månaderna av luftbrotrafik flög de brittisk-amerikanska planen över 55 miljoner kilometer (1 370 varv runt jorden), och fraktade 7 128 ton gods per dag.
Källa: Wikipedia
The Berlin blockade (24 June 1948 – 12 May 1949) was one of the first major international crises of the Cold War. During the multinational occupation of post–World War II Germany, the Soviet Union blocked the Western Allies' railway, road, and canal access to the sectors of Berlin under Allied control. Their aim was to force the western powers to allow the Soviet zone to start supplying Berlin with food, fuel, and aid, thereby giving the Soviets practical control over the entire city.
In response, the Western Allies organized the Berlin airlift to carry supplies to the people in West Berlin. Aircrews from the United States Air Force, the British Royal Air Force, the Royal Australian Air Force, the Royal New Zealand Air Force, and the South African Air Force 338 flew over 200,000 flights in one year, providing up to 4700 tons of necessities daily, such as fuel and food, to the Berliners.
By the spring of 1949 the effort was clearly succeeding, and by April the airlift was delivering more cargo than had previously been transported into the city by rail. The success of the Berlin Airlift brought embarrassment to the Soviets who had refused to believe it could make a difference. The blockade was lifted in May 1949 and resulted in the creation of two separate German states. The Federal Republic of Germany (West Germany) and the German Democratic Republic (East Germany) split up Berlin. Following the airlift, three airports in the former western zones of the city served as the primary gateways to Germany for another fifty years.
Source: Wikipedia