Gran [Picea abies] är ett av de få vildväxande barrträden i Sverige. Kronan har en smalt konisk form och huvudstammen är rak, de övre grenarna är uppåtriktade och de nedre grenarna är ofta hängande. Barren sitter enstaka direkt på grenarna.Gran förekommer i hela landet utom i de allra sydligaste delarna, där den dock ofta förekommer i skogsplanteringar. Gran växer företrädesvis på näringsrik, gärna fuktig mark men är beroende av att bilda mykorrhiza med olika svamparter för att kunna ta upp tillräckligt med näring ur marken.
Inget annat inhemskt träd kan mäta sig med granen i reslighet. År 1883 fälldes, i Nybro, Västergötland, en 51 meter hög gran vars omkrets vid basen var 5,3 meter. Sådana jättar är dock mycket ovanliga numera på grund av intensiv avverkning. Granen blir inte mer än drygt 400 år.
På och i den vanliga granen lever ett myller av djur. De flesta är små eller mycket små och därför svåra att se. Många är mindre än en millimeter. Några större arter av spindlar och insekter finns det däremot. Spindlarna är under vintern en omtyckt föda för fåglar.
Många insekter övervintrar på granar. Några av småkrypen äter av granens barr, knoppar eller bark. Det är till exempel löss och fjärilslarver. En stor del av de djur som lever på granen är rovdjur, Jordlöpare, spindlar och rovkvalster är exempel på rovdjur som lever i granen.
Seden med inomhusgran dök upp i Tyskland under 1400-talet. När inomhusgranen först dök upp i Sverige var den bara en i mängden av juldekorationer gjorda av levande kvistar, men med tiden kom den tyska nymodigheten att ta en allt större plats i hemmen. Den första rapporterade svenska inomhusgranen är från 1741. Gran är Medelpads landskapsblomma.
Arbor topiaria? Det var Carl von Linnés namn på gran.