Jultider och en tid för försoning, en tid att umgås i lugn och ro med de sina. Eller så borde det i alla fall vara...
När stressen är som störst brukar jag lyssna på den sång som jag tycker är den vackraste julsång som skrivits (även om det egentligen inte är en julsång), och kan då känna hur ron och värmen, men äver hemlängtan sprider sig i kroppen.
Jag vill dela texten med er och jag hoppas jag kan sprida lite av den varma känslan till er.
Här är stillhet ohc tystnad nu när marken färgats vti
Från den trgyga, gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen för att vila migg ett tag
Och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
Har förenat de själar som finns med oss här i tiden
Och jag vet att dde som har lämnat oss har förstått att vi är
likoms fladdrande lågor så länge vi är här
Och där bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tidn som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tnad
En sekund är jag evig och sen vet jag inget mre
Braa ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ädnå
Fastän snön börjar falla och himmelen blir grå
Och ett sken ifrån ljusen bakom föntsrets välvda ram
Har förenat de själar som finns med oss här i tiden
Och jga vet att de som har lämnat oss har förstått at vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här
