"För Nordanviksstenen bevare oss milde Herre Gud..."
Så brukade sjöfarande be när de närmade sig det medeltida Östhammar, säger traditionen.
Ännu under vikingatiden gick en bred bukt drygt kilometern in i landet. Mynningen skyddades av uddar och ösystem, och flera byravfält innanför viken låter oss förstå att man redan under förhistorisk tid tog till vara de goda naturliga förutsättningarna för bosättning. Vid den viken växte handelsplatsen Östhammar upp några århundraden senare. Då hade landhöjningen krympt samman inloppet till ett med tiden allt smalare sund med Nordanviksstenen i mitten. Från 1491 finns en uppgift att man inte ens kunde ro en eka genom sundet. Traditionen talar säkert sanning - när östanvinden låg på var gattet sannolikt svårt att ta sig igenom.
Källa: Skylten bredvid Nordanvikstenen