Denna form av landskapselement som vi ser idag är en struktur och idé från Frankrike under Barockens storhetstid på 1600-talet. Det är från början tänkt att dessa linjeräta rader av träd skall binda samman de olika beståndsdelar trädgårdarna och parkerna hade vid tiden i Frankrike. De skulle ge ett pampigt och överväldigande intryck med dess helhet. I Sverige och framför allt i Skåne kom detta att bli ett allt vanligare fenomen från 1700-talet och framåt, då den svenska adeln importerat denna idé. Alléer anlades först och främst i anslutning till huvudgårdar och därefter till andra viktiga målpunkter i och kring ägorna. Senare under 1700-talet kommer också de svenska städernas infarter markeras med dessa trädrader och under 1800-talets sista del i samband med skiftena kommer även större bondgårdar och prästgårdar att få alléer längs sina infarter. Under första hälften av 1800-talet anläggs en helt ny typ av allé som kantar landsvägar. Dessa fanns främst i odlingsbygden som vid tiden var en mycket öppen landskapstyp i Skåne. Under det kommande seklet kommer det skånska landskapet utmärkas av dessa starka linjeelement.
Inom det svenska jordbruket planterades alléer för att ge skydd och skugga åt den som färdades på vägen (samt för att minska jorderosionen, jämför pilevall). Numera är en allé främst ett vackert inslag i landskaps- eller stadsbilden, men längs starkt trafikerade vägar kan den utgöra en trafikfara i och med kollisionsrisken vid en avåkning.
Saxat ur Vikipedia
Dom flesta alléerna kring Skänninge planterades av staten i samband med Skänningeutställningen 1929.