Ännu ett litet gruvhål i den Värmlänska skogen...Om detta och så många andra är det knappt med information. Det enda som hittills framkommit är ett omnämnade i boken ”Beskrifning öfer Wermland” från 1762 av landshövding Adolf Mörner, där det kan noteras att avsikten var att finna järnmalm. Av storleken att döma, blev här ingen större fyndighet. Äldsta metoden för brytning ,så kallad tillmakning, var att med hjälp av eld kraftigt hetta upp berget, som därigenom blev sprött och kunde brytas ca 1 dm åt gången, med hackor och spett. I slutet av 1600 talet kom krutet men blev dock allmänt först under 1700-talet. Från och med ca 1860 ersattes krutet av nitroglycerin eller andra sprängämnen som bl.a. olika dynamit sorter (extradynamit, patentdynamit, expressdynamit), sebastin, amononiakkrut m.m. Ett idag vanligt sprängämne vid dagbrott är ANFO (ammoniumnitrate/fuel oil), vilket i princip är konstgödsel och diesel.