Sedan urminnes tider var det bönderna som hade ansvaret för att landsvägarna i Sverige gick att använda. I en lag från 1734 slås det fast att ”landsväg skall läggas i länet, där den tarvas” och att bönderna var skyldiga att underhålla vägarna.
I början av 1800-talet var landets vägar i ett uruselt skick. Kapten Erik Axel von Sydow fick kungens uppdrag att se till att vägarna rustades upp och underhölls.
Kung Carl XIV Johan bildade; ”Kongliga Styrelsen för Allmänna Wäg- och Watten-
byggnader”.
Vägarna var vinnare när bilskatten infördes 1923. Skattemedlen gick direkt till att förbättra vägnätet och många nya vägar byggdes.
År 1942 beslutade riksdagen att staten skulle ta över väghållningen så snart som möjligt. Den 1 januari 1944 övergick ansvaret för väghållningen på landsbygden till Väg- och vattenbyggnads- styrelsen. Man inrättade en Vägförvaltning i varje län, sedan i olika vägdistrikt och därefter i små lokala enheter som hade ansvar för de vägar som fanns inom resp. område.
Det garage ni står vid här vittnar om en sådan lokal enhet. Härifrån har "väggubbarna" utgått från för att underhålla bygdens vägnät. Arbetet
kunde bestå av att snöröja, hyvla vägbanan, laga potthål, sprida sulfatlut på vägarna m.m.