När Johan Jonsson 1685 anhöll om burskap som borgare och möllaremästare i Karlskrona, försökte hans blivande ämbetsbröder att skrämma bort honom. Man lät honom förstå att det var med nöd och näppe som de själva kunde skaffa sig en mager bärgning i den unga staden. Men stadens privilegiebrev gav alla en möjlighet att slå sig ned här och dessutom att idka handel, vandel och borgerlig näring. Och då kunde de förstås ej annat än tiga och lida.
Under flera dagar sökte nu Johan efter en lämplig kvarntomt men någon sådan gick ej att uppbringa vare sig på huvudön Trossö eller på någon av de omkringliggande mindre öarna.
Hos gördelmakare Kelch vid Loppgrädd intill källaren Den förgyllda tunnan, där han tagit logi, klagade han sin tomtnöd, men mäster Kelch, som var en riktig spjuver, frågade honom om han var rädd för gastar och spöken eller om han var ängslig för att ro över vatten. Johan bad honom tala ur skägget och fick då svaret att; jo, det fanns verkligen en passande kvarntomt ledig på en liten holme strax utanför köpman Christian Lunds stora tomt nere vid Björkholmen. Stakholmen kallades den men den hade dåligt rykte och ingen hade vågat stanna där ute två nätter i rad. Dock hade ingenting hörts däruteifrån på det senaste halvåret så det kunde ju tänkas att trolltyget flyttat.
Strax stod han ilandstigen på den lilla holmen och kunde snabbt konstatera att ön var som gjord för en kvarn. En hög och kal klippa med fritt spelrum för den vanligast förekommande sydvästan. Och då det dessutom fanns en väl skyddad skogsdunge i lä där det gott och väl fanns plats för ett boningshus för Johan och hela hans lilla familj bestående av hustru Metta och deras dotter Ingalöva. Att lägga ut en bro till ön skulle nog bli allt för kostsamt, men det fanns gott om lämpliga platser för en eller ett par bryggor.
Johan kände på sig att här skulle han trivas. Han steg sakta nerför berget för att ta en närmare titt på "sin" ö. Väl kommen in i trädens skugga konstaterade han att den inte alls var helt obebyggd. Väl dold fanns en liten backstuga byggd av runda strandstenar och med ett tak av mossa. Johan drog undan den primitiva dörren och tittade in. Där fanns inga människor, och det enda som visade att den var, eller hade varit, bebodd var en bädd av mossa utmed den ena väggen. Förmodligen, trodde Johan, var det en gammal övergiven fiskarestuga. Kanske var det också härifrån som ryktena om spökerierna hade sitt ursprung.
Nåväl, snart var bygget av kvarnen i full gång. Johan hade redan säkrat ett kontrakt med Kronan så han såg ljust på framtiden. När kvarnen arbetat några veckor anslöt resten av familjen. Så gick julmånaden in med allt sitt stök inför den stundande helgen. Någon köld blev det inte detta år, men likväl tycktes staden på något sätt ha blivit annorlunda. Allt verkade med ens dystert och fattigt. Dunkla rykten hördes smyga omkring. Danskarna var fortfarande inte att lita på och spioner sades finnas inne i staden. Snapphanarnas illdåd fortsatte i de nyligen erövrade provinserna.
Och så en kväll strax före jul hände det. Mörkret föll tidigt den kvällen och just som han skulle öppna dörren in till köket, skar ett hemskt skri genom luften. Han stelnade till och stirrade ut i mörkret med alla sinnen på helspänn. På nytt ljöd skriet. Kallsvetten trängde fram på hans panna. Skulle det alltså trots allt vara sanning bakom ryktena om spöken och gastar? Till sin lättnad hörde han då ett segel slå ute på fjärden och en båt närmade sig ön. Med lyktan lyftad stod han en stund och väntade men då ingenting mera hördes gick han in i stugan för att äta middag med familjen. Han kunde dock inte släppa tanken på den främmande båten och driven av sin nyfikenhet gick han ut i mörkret för att föröka se vem som kommit till ön. Alldeles invid den gamla backstugan stannade han häpen. Ett svagt ljus silade genom dörrspringorna och det svaga ljudet av ett par röster trängde ut i mörkret. Han smög närmare för att kunna höra vad som sades därinne. Av rösterna kunde han urskilja en gammal kvinna och en ivrigt pladdrande dansk. Samtalet handlade om huruvida gömstället fortfarande var säkert och varför man inte hört någonting från Karl Näckt. När Johan hörde namnet stelnade han till. Karl Näckt från Nättraby var en efterlyst snapphane. Var det alltså så att den gamla stenkojan var ett tillhåll för snapphanar, då var det bäst att se sig om efter hjälp rätt snart.
Knappt hade han hunnit att ställa sig i skydd förrän han återigen hörde ett utdraget skri. Snart visade sig ytterligare två personer på stranden och i samma sekund som de klev in i kojan och ljuset föll på deras ansikten kunde Johan urskilja att den ena mannen hade en svart lapp över ena ögat. Det var alltså den beryktade mästerspionen och snapphanehövdingen Karl Näckt i egen hög person. Skulle de upptäcka honom där han stod, vore hans liv inte mycket värt. Lyckligt kom han upp till boningshuset och fick med sig sin familj över till andra sidan det smala sundet.
Befallningsmannen Blasius König ledde själv infångandet av snapphanarna på Stakholmen. Fullkomligt överraskade, som de blev, gjorde de knappast något motstånd alls. Johan förstod att det den natten inte skulle bli någon ro för sömn efter allt som hänt så han kunde lika gärna sätta igång med malningen. Uppe ifrån kvarnen kunde han följa larmet från stadsvakten när fångarna skulle föras iväg från ön. Så helt plötsligt blev det fasligt ståhej följt av ett kraftigt plaskande. Han försökte höra vad som hänt och snart stod det klart att det var Karl Näckt som lyckats slita sina bojor och fly i mörkret. Snapphanehövdingen förblev oupptäckt medan hans kumpaner mötte det självklara ödet - avrättning!
När björkholmsborna tidigt på juldagsmorgonen samlades för att gemensamt bege sig till julottan i den alldeles nybyggda Amiralitetskyrkan skar ett hemskt tjut genom luften. Det kom från Stakholmshållet. På nytt ljöd det utdragna ropet, och samtidigt färgades himlen röd över holmen.
- Huset brinner! ropade Johan, som med resten av sin familj väntade tillsammans med de övriga. En del av karlarna skyndade mot stranden för att hinna ut och rädda åtminstone kvarnbygget. Men när de väl kommit i båtarna, förstod de, att de kommit för sent. Även den stora kvarnen hade nu fattat eld och stod snart alldeles övertänd.
Uppe på klippans höjd och fullt tydlig mot de flammande lågorna såg de då en man röra sig ner mot den motsatta stranden. När en brand från det svängande kvarnhjulet kastades framför honom och belyste hans ansikte, såg de att han hade en stor svart lapp för sitt ena öga. Det var alltså snapphanehövdingen Karl Näckt, som nu hämnats.
Redan vid nyår var Johan Jonsson redo för sin och familjens återresa till Växjö, varifrån de några månader tidigare kommit till den nyanlagda staden. Från Stakholmen hade inget kunnat bärgas men minnet av de hemska tjuten skulle Johan och Metta aldrig kunna glömma. De glömdes ej heller av folket i de små stugorna vid Borgmästarefjärden eller på Björkholmen. Länge, länge skulle sägnerna leva kvar och Stakholmen har därefter aldrig mera hyst någon bebyggelse.
Visst är det en bra historia? Är den sann då? Ja inte vet jag men vill ni läsa den i sin helhet kan jag rekommendera boken "Gubben Rosenbom och andra berättelser från det gamla Karlskrona" skriven av Sven-Öjvind Swahn.