I Sverige skaffar de flesta familjer sig sina julgranar genom att köpa dem av julgransförsäljare som från början av december håller till utanför stormarknader och på allmänna platser. De flesta julgranar som säljs är rödgranar, men även silvergran och andra ädelgranar förekommer i sortimentet. Priset på granen beror på art och storlek. Ofta är det idrottsföreningar och andra sällskap som står för försäljningen, och därmed skaffar ett tillskott till föreningskassan.
Blågranar kan lukta katturin. Rödgranen eller svensk/norsk gran doftar barr och kåda. 80 % av de 3 miljoner granar som såldes under 2009 var av sorten rödgran. Kungsgranen, eller nordmansgranen har mer inslag av citrusdoft och har blivit mer populär i åren upp till 2009. Lasiocarpa, en liknande ädelgran doftar lime.
Kvittblivningen av mer eller mindre döda granar efter helgen — vid tjugondag Knut den 13 januari dansas julen ut, säger traditionen — har i större samhällen blivit ett renhållningsproblem. Förr var det i städer med flervånings hyreshus vanligt att man helt enkelt kastade ut granen genom ett fönster, förhoppningsvis utan att skada fotgängare eller parkerade bilar. Granen fick sedan ligga och skräpa på gång- eller körbana tills gaturenhållningen tog hand om den. Numera anses detta vara en osed, och många kommuner ordnar särskilda uppsamlingsplatser för förbrukade granar, som sedan tas om hand av något av kommunens organ eller någon renhållningsentreprenör.
De svenska traditionella granarna, speciellt rödgran, motsvaras på tyska närmast av fichte (Picea abies), medan den ursprungliga tyska julgranen är ädelgransarten tanne (Abies numidica m fl), vars "barr" mest ser ut som smala, platta blad. Det är denna art i tysk tradition, som hyllas i den kända sången O Tannenbaum.
2010 uppskattades att var femte julgran i Sverige stulits, siffran var densamma vid 2011 års uppskattning.
Cachen släpptes i samband med Höstfest i Sparreholm