Det var nyårsafton hos Lena och Olle Lindman och inbjudna var deras vänner Leif och Karin Olsson. Klockan närmade sig midnatt och kaffe med tårta var framdukat. -Har ni också märkt att tiden går fortare ju äldre man blir, sa Lena vid påtåren. -Ja, det kan vi nog stämma in i alla fyra, genmälde Leif och tog en tårtbit till.- Nej, nu är det dags för fyrverkeri, sa Olle och reste sig hastigt ur soffan. - Var har du lagt våra raketer, Lena. Men Olle, att du aldrig kan hålla reda på något, snäste hans hustru och gick för att hämta dem. -Det är nog bättre om Leif sköter det här i år, eller vad säger du, Karin? - I och för sig spelar det väl ingen roll, det kan Olle nog klara lika bra, sa Karin försiktigt som inte ville stöta sig med någon en kväll som denna. Utomhus hade temperaturen fallit betydligt under kvällen och på avstånd hördes knallar från andra raketuppskjutningar.-Har någon sett tändstickorna jag tog ut, undrade Olle och kände efter i fickorna. -Tänt var det här, skrek Leif som tagit fram sin tändare, gick fram till raketerna och avfyrade dem samtliga på mindre än en minut. -Bättre än så här kan det väl knappast bli, nu går vi in i värmen igen.-Har ni kollat vår nya Lars Lerintavla, undrade Lena och drog med sig gästerna in i sovrummet.-Tänk vad den mannen kan åstadkomma med så enkla medel, sa Leif och trevade efter sin hustrus hand. -Trevligt som vanligt, sa makarna Olsson när de en timme senare lämnade huset.