Kalk brände man här på Gotland redan på medeltiden. De många byggena av kyrkor och stenhus krävde stora mängder kalk. Kalkugnarna var ganska små och låg i anslutning till den aktuella byggplatsen. De ägdes ofta av någon i trakten.
På 1600-talet började man tillverka kalk i stor skala. Man började bygga stora ugnar som kallades exportugnar och där man kunde bränna stora mängder kalk. För att bygga sådana anläggningar krävdes gott om pengar och handelsmän från Visby och från fastlandet tog över kalkbränningen. Många av handelsmännen bosatte sig vid sina kalkbruk och blev ”kalkpatroner”.
Kalkugnsfolket, de män, kvinnor och barn, som arbetade hade ett mycket tungt, slitsamt och dåligt betalt arbete. Det krävdes stor skicklighet av arbetarna. All sten bröts för hand och själva bränningen skulle övervakas noga så att inget blev fel. Arbetet i kalkbruket var dessutom ofta ett säsongsarbete så tidvis var arbetarna helt utan arbete. Till skillnad från kalkpatronerna levde kalkugnsfolket ett fattigt, hårt liv. Det kunde bli ont om mat och det hårda arbetet slet ut många i förtid.
Barnvänliga bytessaker och låt det förbli så.....
Lycka till