En fotografisk cache

Serien "En ..... cache" kommer att ta dig runt skogsområdet kring Trollsjön. Varje cache i serien har ett eget tema som syns på uppbyggnaden av cachen, burken, burkens placering eller omgivningen.

Fotografi

Fotografi är vetenskapen om framställning och behandling av fotografier. Ett fotografi (även kallat foto eller kort) är också själva benämningen på den tvådimensionella avbildningen av verkligheten som skapats genom att ljus fångas på ett ljuskänsligt medium (fotografisk film eller via en bildsensor) i en kamera, antingen mekaniskt, kemiskt eller elektroniskt, vilken sedan kopieras vanligen på ett fotopapper, dvs det egentliga fotografiet, eller förevisas på en bildskärm.

Ordet fotografi kommer från grekiskans φως phos, ljus, och γράφω graphō, skriva, rita, av grekiska grạphhein - skriva, rita, det vill säga att måla, skriva eller rita med ljus. En fotografisk avbildning kan beroende på vilket ljuskänsligt medium som används bli svartvit eller i färg. Själva bilden som avtecknar sig på det är som regel alltid i färg. Fotografin är också grunden för filmkonsten.

Fotografins historia börjar redan på 1000-talet e.Kr. när principen för camera obscura (mörkt rum) och ritkameror typ camera lucida beskrivs som olika metoder för att ersätta handens verk med självtecknande ritpapper. Själva tekniken utvecklades dock inte förrän på 1500-talet. Med optikens framsteg kunde efterhand allt ljusstarkare bilder projiceras. Det återstående problemet var att göra bilden varaktig.

De äldsta bevarade fotografierna är tagna omkring 1826 av Joseph Nicéphore Niépce och var resultatet av många års experiment. Daguerreotypin, som bygger på Niépces och den senare kompanjonens Daguerre arbeten, var det första systemet som användes i någon större skala. Under 1800-talet skedde sedan många stora tekniska landvinningar, bland annat möjligheten att göra flera kopior från samma plåt, George Eastman och hans företag Kodaks kameror för allmänheten och stereofotografin (som bland annat används för 3D-bilder idag).

1900-talets största innovationer var nog småbildskameran och 35 mm-filmen med beteckningen 135, samt den digitala fotografin. I dag kan vi indela kamerorna i följande klasser: småbildskameror (som tenderar att bli digitala), mellanformatskameror och storformatskameror. Andra klasser såsom lådkameran och bälgkameran är kraftigt marginaliserade eller har gått till fotohistorien.

Redan tidigt i fotografihistorien utvecklades tekniker för att manipulera fotografier, både direkt framför kameran (som i fallet med Cottingleyälvorna, 1917-1920, som lurade Sir Arthur Conan Doyle), eller med dubbelexponering, eller under framkallningen. I diktaturer har det till exempel blivit vanligt att redigera bort obekväma människor från i övrigt godkända fotografier.

Fotografin fick många intressenter redan från början. Forskare har använt fotografi för att bevara och studera rörelser, ända sedan Eadweard Muybridges studier av människor och djurs rörelsemönster redan 1887. Konstnärer har visat ett lika stort intresse, men inte bara av att utforska det mekaniska sättet att representera verkligheten utan även av mer impressionistiska möjligheter. Militären, polisen och olika säkerhetssystem använder fotografi för övervakning, identifiering, bevisföring och dataförvaring. Privat används fotografin för att bevara minnen och för underhållning i till exempel porträtt, fotoalbum och skolkataloger.

En ny användning av fotografi är webbkameror som bevakar väder, händelserika platser, etc. För den allmänna säkerheten används på utsatta trafikleder och på andra trafikerade platser digitala trafiksäkerhetskameror och övervakningskameror.

Införskaffning av bilder för att illustrera egna verk är sedan internets framväxt inget stort problem, inte minst därför att många amatörer lägger ut sina egna fotoalbum på nätet. Dock har det lett till att det har blivit en svår fråga med upphovsrätten.

Möjligheterna att scanna foton, negativ och diabilder medför att traditionella foton digitaliseras.

Fotografin var de första decenniernas var svartvit, det vill säga i gråskala, eftersom filmen då inte kunde återge färger. Även efter att färgfilm blev tillgänglig fortsatte den svartvita fotografin att dominera marknaden, bland annat för att det var billigare och krävde mindre utrustning. Svartvit film var också lättare att framkalla eftersom det var färre steg i processen. Under senare delen av 1900-talet har dock färgfilmen tagit över marknaden.

Vissa digitala fullfärgsfoton bearbetas genom olika tekniker för att skapa svartvita fotografi, men det finns även speciella kameror för svartvita fotografi. Vanligtvis används särskild film för svartvita fotografi.

En del svartvit fotografi använde inte svart som kontrastfärg till vitt, utan sepia, en brunaktig färg.

Tekniken med färgfotografering utvecklades i mitten av 1800-talet. Tidiga experiment hade problem med att fixera bilderna och att förhindra färgerna från att blekna. Det första permanenta färgfotografiet togs 1861 av fysikern James Clerk Maxwell.

En av de tidiga metoderna för att ta färgfoton var att använda tre kameror. Varje kamera hade ett färgfilter framför objektivet, vilket gav de tre grundläggande kanalerna för att återskapa en färgbild i mörkrum eller framkallningslabbet. Den ryske fotografen Sergej Prokudin-Gorskij utvecklade en annan teknik med tre färgplåtar som togs i snabb följd.

Det dröjde till det tidiga 1900-talet innan färgfilmen kunde ta upp mer än mycket begränsade färger. Det var tack vare fotokemister såsom Hermann Wilhelm Vogel som emulsion med tillräcklig känslighet för grönt och rött ljus blev tillgängligt.

Olika färgfilmer utvecklades från 1907 av bröderna Lumière som byggde på autochromemetoden och principen additiv färgblandning. I mitten av 1930-talet kom olika filmföretag såsom tyska Agfa och amerikanska Kodak med nya lösningar som gav finare korn och snabbare exponeringstider. Dessa byggde på subtraktiv färgblandning. Agfas Agfacolor Neu (1936) hade färgen integrerad i emulsionslagren, vilket gjorde den mycket lättare att framkalla. De flesta moderna filmer (utom Kodachrome) är baserade på denna teknik. 1963 introducerade Polaroid de första färgfilmerna som framkallades på ett par sekunder inuti kameran.

Färgfoton kan skapa bilder som antingen är positiva (det vill säga har samma färger som verkligheten) på genomskinlig film för att användas i diaprojektor eller som negativ (som har omvänt färgförhållande) för att användas för att skapa positiva förstoringar på särskilt fotopapper. Den senare formen är den allra vanligaste för framkallning av färgfilm.

Filmbaserad fotografi har blivit svår för fotografer som arbetat långt ifrån ett fotolabb, framförallt efter att televisionen pressat nyhetsfotografer att leverera foton allt snabbare. Därför har nyhetsfotografer tidigare haft med sig egna framkallningslabb och olika sätt att konvertera foton för att överföra dem via telefonnätet. 1981 presenterade dock ett känt företag en kamera utan film med en CCD (Charge-Coupled Decive), som dock visade bilderna på en TV och inte var helt digital även om den sparade bilderna på en disk. 1990 kom DCS 100, den första kommersiellt tillgängliga digitalkameran.

Den största skillnaden mellan digital fotografi jämfört med filmbaserad fotografi är inom analog fotograferi är det svårare att manipulera bilden eftersom det involverar film, optik och fotopapper, medan det är ganska lätt med digitala bilder, vilket gör det lättare för amatörfotografer att ta bra bilder. Eftersom fotografi delvis är förknippat med sanningen ("Kameran ljuger inte") har digitala bilder orsakat många etiska spörsmål. Många fotojournalister har uttryckt att de inte kommer att kombinera element ur olika foton och påstå att de är verkliga fotografier. Därför har flera domstolar meddelat att de inte accepterar digitala bilder som bevis eftersom de är lätta att förfalska.

Digital fotografi har snabbt tagit över stora delar av den filmbaserade fotografin både på den privata och professionella marknaden.

Det finns även andra typer av fotografi än de ovan nämnda. Några typer kräver mycket speciella kameror och annan kringutrustning, såsom nattfotografi (kräver stativ på grund av förlängd exponeringstid), infraröd fotografering (särskild film och filter framför objektivet), undervattensfotografering (vattentätt kamerahus och vidvinkelobjektiv på grund av vattnets brytningsgrad) och stereofotografi (särskild kamera med dubbla objektiv eller speciell adapter som delar upp bilden i två delar, till exempel för att skapa 3D-effekter).

En av de mest utstickande formerna av fotografi är fotomontaget, där flera foton satts ihop eller på andra sätt bearbetats, antingen fysiskt eller genom något bildredigeringsprogram. Sådana montage finns i två huvudtyper: collage och bildmanipuleringar.

Misslyckad bilder finns av många slag, till exempel foton utan fokus, med fel beskärning, med ett oväntat objekt framför kameran och med objekt som ser annorlunda ut i verkligheten. En extrem typ av misslyckade bilder som lurat folk att det finns andar är gjord med s.k. Kirlianfotografi. Se även orb.

Kamera

En kamera är en apparat som används för att ta fotografier. Ordet "kamera" kommer från latinets camera obscura vilket betyder "mörkt rum". Denna artikel behandlar främst stillbildskameror, se även artikeln om filmkameror. En kamera består av en ljustät kammare i vilken det i ena änden sitter ett objektiv eller motsvarande och i den andra något ljuskänsligt material. En bild projiceras på det ljuskänsliga materialet, och denna bild kan reproduceras till ett fotografi.

Fransmannen Joseph Nicéphore Niépce var den förste som gjorde en kamera 1826 men det tog åtta timmar att exponera bilden och den blev väldigt oskarp, han använde en låda som kamera. Niépce själv var egentligen inte så intresserad av kameran, han var mest intresserad av kopiering. Han hade tidigare kopierat grafiska blad på metallplåtar.

År 1839 kom fransmannen Louis Jacques Mande Daguerre på att man kunde göra en försilvrad kopparplåt ljuskänslig i jodånga. Han var den förste som på så sätt fick ett acceptabelt resultat. Men bilden gick tyvärr inte att kopiera. Daguerre hade tidigare samarbetat med Niépce.

William Henry Fox Talbot gjorde år 1835 ett papper ljuskänsligt i klorsilverlösning. Han fick ett negativt resultat, det vill säga att vitt avbildades som svart och svart avbildades som vitt. Färger däremellan avbildades i olika grå toner, ljusa färger i verkligheten blev mörka på fotografiet och tvärtom. När han år 1839 fick höra talas om Daguerres upptäckt började han experimentera med klorsilverlösning och kom till slut fram till en speciell process för att kopiera bilden. Detta hände år 1840 och tekniken används ännu idag för framkallning av bilder. Den kallas för kalotypi eller talbotypi.

Genom åren har de ljuskänsliga emulsionerna förfinats och förmår att avbilda färgerna antingen i en gråskala som upplevs som normal, eller att avbilda färgerna naturtroget.

Alla kameror förutom hålkameran har ett objektiv. De enklaste objektiven består av en enda konvex lins, sådana objektiv finns till exempel i gamla lådkameror och i enkla mobiltelefonkameror. De flesta moderna objektiv består dock av 4–10 linser, i vissa fall många fler.

I fotografiska sammanhang är man oftast inte så intresserad av vad brännvidden innebär rent optiskt utan snarare vad olika brännvidder ger för bildresultat. Ett objektiv med kortare brännvidd ger en större bildvinkel, det vill säga det avbildar ett större område, medan ett objektiv med längre brännvidd har mindre bildvinkel. Ett objektiv som har c:a 45 graders bildvinkel kallas normalobjektiv. En bild tagen med ett sådant objektiv ger, om den betraktas på ett bekvämt avstånd, ungefär samma perspektiv som ögats.

För småbildsformatet brukar objektiv med 40–50 millimeters brännvidd anses vara normalobjektiv. För en kamera med APS-C-sensor (22,7×15,1 mm) ger objektiv med 25–30 millimeters brännvidd samma resultat.

Zoomobjektiv är objektiv med variabel brännvidd. När man "zoomar in" eller "zoomar ut" avbildas ett mindre eller större område, men perspektiv etc. förändras inte. De allra flesta kompaktkameror är utrustade med zoomobjektiv. Ett typiskt zoomobjektiv för småbildsformat kan ha brännviddsomfånget 28–80 mm, och med detta kan man alltså få samma bild som med alla objektiv med fast brännvidd mellan 28 och 80 mm.

För kompakta digitalkameror, som ofta har små bildsensorer, anges ofta motsvarande brännvidd i småbildsformatet. Ett zoomobjektiv kan vara märkt 6,2–18,6 mm (35–105 mm), vilket innebär att objektivet motsvarar ett 35–105 mm-objektiv på en småbildskamera.

För att ställa in skärpan flyttas objektivet framåt eller bakåt i förhållande till filmen eller sensorn. I vissa objektiv flyttar man istället ett enskilt linselement. Ju närmre motivet kameran är desto längre fram måste man flytta objektivet. Därför finns det av praktiska skäl oftast en gräns där det inte går att dra ut objektivet längre, och denna avgör alltså också hur nära motivet man kan gå. Det minsta avståndet till motivet kallas närgräns.

I kameror med autofokus sköts skärpeinställningen automatiskt med hjälp av en elektrisk motor.

Enklare kameror (till exempel de flesta mobiltelefonkameror) har fixfokus. Detta innebär att objektivet är fast inställt på ett visst fotograferingsavstånd.

Ljusstyrkan hos en enkel lins avgörs av dess diameter och brännvidd, och anges som förhållandet mellan dessa. En lins med diametern 25 mm och brännvidden 50 mm har alltså ljusstyrkan 25/50 = ½, ett vanligare skrivsätt är "1:2". Hos kameraobjektiv, som är sammansatta av flera linser, anger man ljusstyrkan som om objektivet vore en enkel lins.

Anledningen till att man valt denna definition är att två objektiv med samma ljusstyrka ger en lika ljus bild oavsett brännvidd.

Ljusstyrkan hos zoomobjektiv ligger ofta mellan 1:5,6 och 1:2,8. Objektiv med fast brännvidd har enklare konstruktion och kan därför göras något ljusstarkare. Till småbildskameror förekommer sådana objektiv med ljusstyrka 1:1,4 eller större.

Bländaren används för att variera objektivets ljusinsläpp. Bländaren är oftast utförd som irisbländare med lameller som ger ett hål vars diameter kan varieras (jämför pupillen i det mänskliga ögat). På så vis kan även objektivets effektiva diameter varieras. En äldre typ av bländare är insticksbländaren eller hålbländaren med hål med fasta diametrar.

Med bländartalet anges hur stor bländaren är jämfört med brännvidden på ungefär samma sätt som för ljusstyrkan. Ett bländartal på 4 betyder att objektivet släpper in lika mycket ljus som en lins vars diameter är en fjärdedel av brännvidden.

Bländarskalan på ett objektiv med manuell bländarinställning kan se ut som 2–2,8–4–5,6–8–11–16. Ju större bländartal, desto mindre ljusinsläpp. Den största bländaren (minst bländartal) motsvarar objektivets fulla ljusstyrka. Varje steg till höger i serien ovan motsvarar en halvering av ljusinsläppet.

Bländaren påverkar bildens skärpedjup enligt teorin kring oskärpecirkel. Ju mindre ljusinsläpp desto större skärpedjup.

Slutarens uppgift är att tillåta ljus från objektivet att nå filmen eller sensorn under en väldefinierad tidsperiod. Denna tid kallas slutartid eller exponeringstid. Slutartiden bestämmer tillsammans med bländaren exponeringen.

På kameror med inställningsmöjligheter kan slutartiden varieras, ofta åtminstone inom området 1/500 - 1 sekund. Ofta finns också slutartidsautomatik, där tiden bestäms automatiskt utifrån lämplig exponering. Enkla kameror har en fast, förinställd slutartid.

Normala slutartider för fotografering med handhållen kamera är 1/1000 till 1/100 sekund, vid längre tider finns risk för skakningsoskärpa. Efter viss övning brukar man kunna få skarpa bilder på "frihand" även vid längre tider, faktorer som spelar in är bland annat objektivets brännvidd och kamerans tyngd.

Om motivet är rörligt och slutartiden tillräckligt lång uppstår också rörelseoskärpa. Vissa kameror har bildstabilisator för att minska risken för rörelseoskärpa

Vid fotografering i mörka miljöer kan ibland slutartider på flera minuter eller timmar vara nödvändiga.

Enkla digitalkameror har ingen slutare i egentlig mening, utan exponeringstiden regleras elektroniskt i bildsensorn.

Sökarens uppgift är att innan exponering sker, ge fotografen en uppfattning om hur bilden (fotografiet) kommer att gestalta sig. Vissa digitalkameror har ingen sökare i egentlig mening, utan visar enbart bilden på kamerans display.

Den enögda spegelreflexkameran är den vanligaste kameran för pressfotografer och amatörer. När man vardagligt talar om systemkameror, är det oftast denna typ av kamera man avser. Den enögda spegelreflexkameran är numera också vanlig i sin digitala form. Vissa tillverkare har integrerat digitala kamerahus i sina redan befintliga analoga kamerasystem, så att man till exempel kan använda äldre objektiv på nya kameror.

Enögda spegelreflexkameror finns även för mellanformat, Hasselbladskameran är en sådan.

En analog kompaktkamera är en förhållandevis liten kamera för småbildsformatet, utförd med ett fast monterat objektiv. Digitala kompaktkameror har oftast ganska små bildsensorer (5,8×4,3 mm är en vanlig storlek) vilket gör att de kan göras betydligt mindre än de analoga. Vissa kompaktkameror är mycket enkla, andra har ungefär samma inställningsmöjligheter som till exempel den enögda spegelreflexkameran. Kompaktkameror har genomsiktssökare, ibland mätsökare (hos analoga kameror). Vissa digitala kompaktkameror har ingen optisk sökare alls, utan enbart en display.

En storformatskamera har ett bildformat som är större än mellanformatskamerans, vanligt är 9×12 cm eller större. Denna typ av kamera har många inställningsmöjligheter, bland annat kan fram- och bakstycke snedställas och förskjutas. Den moderna storformatskameran är uppbyggd så att olika delar (objektiv, bakstycken, mattskivor, sökare osv.) kan bytas ut för att passa olika fotograferingssituationer. Det finns digitala bakstycken som passar till storformatskameror, men ännu (2006) har inga bildsensorer i storformat nått marknaden.

Cachen

Cachen innehåller loggbok och penna.

Denna cache lades ut i samband med V.T.N.S 2015

HAPPY GEOCACHING