Jorddragning
I förväg gräver man ett hål genom en dikeskant, en jordtuva eller under en trädrot, så pass stort, att det sjuka barnet kan dragas därigenom. Hålet bör gå i östlig och västlig riktning. Då det är färdigt, stänger man till det med jordtorvor eller barrkvistar, för att kraften inte skall dunsta bort, tills man kommer med barnet. Dessa förberedande arbeten kunna lämpligen utföras av en karl, men själva jorddragningen skall ombesörjas av tvenne kvinnor.
En torsdagskväll, innan solen gått ned, kläder man av det sjuka barnet alldeles naket och lindar in det i ett lakan. Är det mycket kallt i luften, kan barnet få ha kläderna på, men alla knappar måste knäppas upp och alla band lossas. Så fort dessa förberedelser börjat inne i stugan, få vare sig åskådarne eller de agerande låta ett knysst. Allvarliga och stillatigande begiva sig kvinnorna bort med barnet. Framkomna till ort och ställe öppna de gropen och “köpa platsen” av de “underjordiske” genom att kasta in en liten silverslant i hålet. Sedan korsa de i hålet med stål för att oskadliggöra till äventyrs närvarande onda andemakter. Sedan ställa sig kvinnorna vid var sin sida av hålet. Hon vid den västra öppningen stoppar in barnet med huvudet före, den andra tar emot det och räcker det tillbaka till den första ovanjord och motsols. Detta upprepas tre gånger i följd. Sedan stänger gropen omsorgsfullt, ty den skall användas två torsdagskvällar till å rad.
Hemkomna med barnet stanna kvinnorna vid dörren, tills de bli bjudna att stiga fram och sitta på framsatta stolar. Först nu få de tala. Förmodligen ska de på detta sätt spela främmande, för att sjukdomsanden i barnet skall bli narrad att tro, att han på något outgrundligt sätt råkat komma in i en ny alldeles obekant varelse, där han inte har hemortsrätt och som han därför måste lämna, eller också kan det vara en symbolisk handling, varmed man vill visa, att barnet genom behandlingen blivit som en ny människa.
Denna beskrivning av jorddragningen, som jag 1910 erhöll av en gammal kuckelgumma i Medelpad, är den utförligaste, som jag kommit över. Penningoffret, gropens förvarande och beteendet vid avfärd och hemkomst äro egendomliga. Vanligen, fast ej alltid, har man offrat tre knappnålar, och korsningen ersattes någon gång med ett signande i den treenige gudens namn.
Levi Johansson i Folkminnen och folktankar 1929.