Snok (Natrix natrix), kallas även vattensnok eller vanlig snok, är en ormart vanlig över stora delar av Europa. Grundfärgen varierar vanligen från gröngrå till brun. Oftast har snoken små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla individer har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock gotlandssnoken nedan. Snoken är inte giftig och uppträder inte aggressivt mot människor.
Färgen kan variera betydligt mellan individer, från grå till svart, över brunt och grönaktigt, men snoken kan vanligtvis kännas igen på det ljusa mönstret på halsen. Även storleken varierar, från 65 cm till över 140 cm. Även upp till 2 meter långa individer har påträffats. Honorna blir större än hanarna.
Förr har snoken använts som föda av människan. Idag betraktas den inte som hotad av den Internationella naturvårdsunionen, men lokalt är en del underarter och populationer utrotningshotade. Den är föremål för skyddsåtgärder i vissa länder, särskilt i Europa, där snoken skyddas av Bern-konventionen.
Utseende och anatomi
Snoken blir upp till 130 centimeter lång och väger ca 2,5 kg, dock vanligen mindre. Ryggfjällen är långsmala, och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Snoken saknar gifttänder. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen.
Gotlandssnok (N. n. gotlandica) är klart mindre än nominatformen, upp till 75 centimeter för hanen, 95 centimeter för honan. Upp till 40% av populationen är helt svartfärgad, utöver dess gula fläckar. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De vanligen gula eller vita nackfläckarna kan även vara orange eller röda. Vissa individer saknar ljusa nackfläckar.
Utbredning och systematik
Snoken förekommer i hela Europa, utom på Irland, Island och i de nordliga delarna av Norden, i norra Afrika och i Asien så långt österut som norra Syrien och nordvästraIran.
Taxonomi
Arten delas in ifrån fem till femton underarter, beroende på forskare. Dess systematik är föremål för debatt, men nya DNA-undersökningar har klargjort hur olika populationer är besläktade med varandra. Under evolutionen har arten blivit alltmer olik sin moderart. Dess närmaste släkting är rutsnok. De delades upp i olika arter för mellan 13 och 22 miljoner år sedan.
Systematiken för släktet Natrix är komplicerad och omdiskuterad vilket även gäller taxonomin för snoken och dess underarter. En studie publicerad 1984 indikerar att snoken består av två huvudklader, en västlig och en östlig, tillsammans med två isolerade öpopulationer. Den västliga N. n. helvetica och den östliga N. n natrix möts i enhybridiseringszon i Centraleuropa. Den västliga underarten förekommer i Nordafrika, på Iberiska och italienska halvön, i Frankrike, Storbritannien och i delar av Tyskland och Belgien. Den förekommer också på en rad öar men inte på Korsika och Sardinien där istället underarterna N. n. corsa och N. n. cetti förekommer. Den östliga underarten förekommer i Skandinavien i östra Europa, Baltikum och i Asien. Det finns en rad andra beskrivna underarter vars status är omdiskuterade somastreptophora, persa, sicula, lanzai, schweizeri, cypriaca och fusca. Taxonet gotlandssnok (N. n. gotlandica) som endast förekommer på Gotland och Lilla Karlsö har idag underartsstatus men vissa auktoriteter menar att den kanske borde få artstatus.
Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer snoken upp till norra Västerbotten. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är tillsammans med huggormen en av Sveriges två vanligt förekommande ormar, och snoken är även den största ormen i Sverige. Gotlandssnoken (N. n. gotlandica) som endast förekommer på Gotland ochLilla Karlsö är upptagen på röda listan som nära hotad (NT)