Komodovaran (Varanus komodoensis) är en art i ödlefamiljen varaner. Den finns på ön Komodo, Arten är världens största nu levande ödla med en normallängd på 2–3 meter och en vikt på omkring 70 kg. Dess storlek beror bland annat på långsam ämnesomsättning och på att arten lever på en isolerad ö där det saknas köttätandedäggdjur som konkurrerar om samma ekologiska nisch.[2][3] Komodovaranen är alltså en toppkonsument och dominerar följaktligen det ekosystem som den lever i. Även om komodovaraner vanligtvis är asätare är det också mycket vanligt att de jagar och anfaller andra byten, som ryggradslösa djur, fåglar och däggdjur.
Parningen äger rum från maj till augusti och äggen läggs i september. De cirka tjugo äggen läggs i bon som byggts av storfothöns (Megapodiidae) och som sedan övergivits. Äggen ruvas i sju till åtta månader och kläcks i april, då tillgången till insekter är som störst. Unga komodovaraner är sårbara och vistas därför uppe i träden, på säkert avstånd från rovdjur och de vuxna komodovaranerna, som även utövar kannibalism. Det tar tre till fem år för ungarna att bli fullvuxna och de kan bli upp till 50 år gamla. Komodovaranen kan även utföra partenogenes (jungfrufödsel), vilket betyder att fullt livsdugliga ägg läggs utan att först blivit befruktade.
Komodovaranen upptäcktes av forskare från västvärlden först år 1910. Ödlornas storlek och rykte gjorde dem tidigt till populära zoodjur. I vilt tillstånd har deras utbredning minskat på grund av mänsklig inverkan på deras levnadsmiljö, och de listas idag som sårbara av IUCN. De är skyddade under indonesisk lag, och ennationalpark, Komodo nationalpark, grundades för att gynna skyddsåtgärder.
För urbefolkningen på Komodo är komodovaranen känd som ora, buaja durat ('landkrokodil') eller biawak raksasa ('stor väktare').
Komodovaranens utvecklingslinje härstammar ur släktet Varanus som hade sitt ursprung i Asien för cirka 40 miljoner år sedan och som senare koloniserade Australien. För cirka 15 miljoner år sedan skedde en kollision mellan Australien och Sydostasien, på grund av tektonisk aktivitet, vilket resulterade i att varanerna koloniserade vad som idag är den indonesiska övärlden och sedermera utökade sitt utbredningsområde så långt österut som till ön Timor. Komodovaranen antas ha skiljt ur sig evolutionärt från sina australiensiska förfäder för cirka 4 miljoner år sedan. Den dramatiska sänkningen av havsvattennivån under den senaste istiden, för cirka 20.000 års sedan, ledde till att stora områden torrlades. Dessa områden koloniserades av komodovaranen och när sedan vattennivån återigen steg isolerades den på de öar där arten idag förekommer.
I vilt tillstånd väger en fullvuxen komodovaran runt 70 kilo, men i fångenskap väger de dock något mer. Det största bekräftade exemplaret var 3,13 meter långt och vägde 166 kilo, osmält mat inräknat. Komodovaranen har en svans som är lika lång som dess kropp och den har ett 60-tal sågtandade tänder som ofta lossnar och växer ut på nytt och som kan bli upp till 2,5 centimeter långa. Dess saliv är ofta blodblandad eftersom tänderna nästan är helt täckta av tandkött som naturligt slits sönder då varanen äter. Detta skapar en idealisk levnadsmiljö för de smittofarliga bakterier som lever i dess mun. Komodovaranen har dessutom en lång, gul, djupt kluven tunga.
Komodovaranen har inte något väl utvecklat hörselsinne och trots dess synliga öronhål kan den endast höra ljud på mellan 400 och 2 000 hertz.[10][6] Detta låga ljudomfång gjorde att man tidigare trodde att komodovaranen var helt döv då studier visat att varanen i vilt tillstånd inte reagerade på viskningar, höjda röster eller rop. Detta kom emellertid att ifrågasättas när djurskötaren Joan Proctor vid London Zoo lyckades träna en infångad individ att komma ut och äta då hon ropade, trots att komodovaranen inte såg henne.
Den kan se så långt som 300 meter, men eftersom dess näthinna endast består av tappar så har den dåligt mörkerseende. Komodovaranen kan urskilja färger, men har en dålig förmåga att se stillastående objekt.
Likt många andra reptiler använder komodovaranen sin tunga för att upptäcka smak- och luktstimuli med hjälp av det vomeronasala organet, ett sinne som underlättar navigering i mörker. Vid bra vindförhållanden kan komodovaranen, som svänger sitt huvud från sida till sida då den går, upptäcka kadaver på 4–9,5 kilometers avstånd. Dess näsborrar används inte för att känna lukt i någon större utsträckning då arten saknar diafragma, vilket är en förutsättning för att kunna dra in luft via dessa luftvägar. Den har endast ett fåtal smaklökar i bakre delen av strupen.
Komodovaranens fjäll, av vilka en del förstärks av ben, har känselplattor kopplade till nervsystemet vilket underlättar möjligheten till känsel. Fjällen runt öron, läppar, haka och fotsulorna kan till och med ha tre eller fler sådana sensoriska plattor var.