Julius Sallroth kom från ett välbärgat hem, där han inte ville be om pengar för de stora utsvävningar han hade. Strax innan mordet hade han under fjorton dagar gjort en kostsam semesterresa till Tyskland. Han hade gjort slut på sina egna pengar och förbrukat livförsäkringspremier för ett bolag som han var agent för. Dagen innan mordet uppmanades han av bolaget att omedelbart betala in skulden för att slippa polisanmälan.
Detta ledde till att Sallroth, som var stationsskrivare, mördade Cederberg som arbetade på järnvägsstationen i Johannishus för att komma över 330 kronor i ett kassaskåp. Skadorna efter striden med Cederberg och andra spår gjorde att han snabbt blev misstänkt. Han nekade till en början, men efter några dagar i häkte erkände han hela händelsen.
Rättegången fick stor uppmärksamhet och domaren, revisionssekreteraren A A Lilienberg vid Medelsta härad, ledde processen med lugn och allvar. Domaren blev själv rörd av att Sallroth visade stark ånger och var förkrossad över sin gärning.
Medelsta häradsrätt dömde Sallroth till livstids straffarbete medan hovrätten skärpte domen till dödsstraff genom halshuggning. Högsta Domstolen fastställde hovrättens utslag. Sallroth ansökte om nåd hos Kungen och allmänheten trodde att detta skulle bifallas, men så blev inte fallet.
Sallroth mottog och skrev ett flertal känslosamma brev under sina sista dagar i livet, därefter bad han att väntetiden på straffet inte skulle bli för lång. Han fick sin vilja uppfylld och efter att hans föräldrar anlänt till Karlskrona fick han besked om att avrättningen skulle ske nästa dag.
Föräldrarna tillbringade eftermiddagen med sin son. Efter att fängelseprästen Nils Torén suttit hos Sallroth ett par timmar på kvällen satt fängelsedirektören Ulrik Leander, själv motståndare till dödsstraffet, i hans cell hela natten. Strax efter soluppgången den 5 juli 1900 avrättades Sallroth på länsfängelsets gård i Karlskrona av skarprättaren Anders Gustaf Dahlman. Dahlman blev rörd till tårar och sade tyst att det var synd att behöva förkorta en så ung och undergiven människas dagar.
Den 30 september 2010 vaknade den allra sista fången på Vita Briggen i cell 164. Några timmar senare släpptes han ut i frihet.
Länscellfängelset i Karlskrona, senare Straffängelset i Karlskrona och Anstalten Karlskrona, i folkmun Vita Briggen, var ett cellfängelse, beläget vid Skeppsbron. Anstalten var till utseendet likt de andra enrumsfängelser som uppfördes vid denna tid, som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. Byggnaden var i tre våningar, med 90 ljusa och 5 mörka celler och byggnadskostnaden blev 198 713 kronor. Den uppfördes 1847-1852 efter ritningar av Carl Fredrik Hjelm. Anstalten stod färdig 1851 och byggdes senare till.
Arbetsdriften på 1800-talet var de traditionella enklare sysslorna säcksömnad, redning av drev och rensning av ärter. År 1907 började man med tillverkning och reparation av skor åt krigsmakten. Detta upphörde 1927 och ersattes av sömnad för kustartilleriet och olika legoarbeten.
Anstalten stängdes tillfälligt 1992-1994 och öppnades därefter åter efter renovering för att definitivt stängas 2010.