För länge sen i fattigdomens dagar, då fanns fattigstugan, en i var socken. Dit kom Malin, när hon var åtta år. Lungsoten hade tagit hennes far och mor och bönderna i trakten var rädda för att hon kunde ha smittan med sig, därför ville ingen ta henne för pengar.
I fattigstugan var det fult så man kunde gråta åt det, och utanför fönstret fanns bara ett magert potatisland, inget blommande äppelträd och ingen liljekonvaljelund. "Stackare jag", tänkte Malin. "nu är jag det minsta hjonet i fattigstugan och allt vackert och roligt är förbi". Det enda Malin hade till glädje var en ramsa som hon hade hört i prästgården:
Spelar min lind, sjunger min näktergal!
Hade jag bara ett frö", tänkte hon, "så finge jag nog en lind, och hade jag en lind, så nog finge jag en näktergal, och hade jag en näktergal, då blev allt bara vackert och roligt i fattigstugan." Med tro och längtan går det!
(fritt ur Astrid Lindgrens bok "Spelar min lind, sjunger min näktergal)