De första invånarna I Bergkvara
Vid Kalmarsundskusten dryga fyra mil söder om Kalmar ligger det lilla samhället Bergkvara. En ort som växt upp kring den hamn som genom hela dess historia varit centrum för verksamheten på platsen. I år firar Bergkvara 400-årsjubileum, för enligt gängse historiskrivning omtalas Bergkvara för första gången år 1616. Den 2 december just det året bekräftade Gustav II Adolf Kalmar stads privilegier, i vilka rätten att hålla marknad vid bland annat Bergkvara ingick. Men redan i Karl IX privilegier till Kalmar av år 1600 omnämns Bergkvara. Då som en olaglig marknadsplats vid ”Berqware hafn” mot vilken kungen utfärdade förbud.
Man har menat att Bergkvara under hela 1600-talet varit en obebodd marknadsplats med hamn, dit Kalmars och senare även Karlskronas borgare kom för att hålla tillfälliga marknader och driva handel med allmogen. Inte förrän 1719 då Kalmar-köpmännen antog en ”köpdräng”, ett slags lokalombud eller filialföreståndare, vid namn Johan Johansson Kempe fick Bergkvara några bofasta invånare. För honom byggdes ett litet hus med boningsstuga och handelsbod – det lär ännu stå kvar på den så kallade Lindbergska tomten. Därifrån började man nu förse bygdens folk med nödiga varor som t ex salt, sill och tobak. En genomgång av mantalslängderna för Söderåkra socken visar emellertid att redan åren kring sekelskiftet 1700 tycks människor ha varit bosatta i Bergkvara. Tre år, 1698-1700, redovisas här en Hans Bomgards tjänstefolk. Sannolikt är han identisk med den handelsman Hans Baumgart som finns omtalad i Kalmar. Han var född 1659, tjänstgjorde först som inspektor på Värnaby bruk men avlade borgared i Kalmar 1688 under namnet Bohmgård och blev verksam som handelsman och senare rådman. Han dog 1719. Det verkar således som att Kalmarborgarna gjort en framstöt i Bergkvara redan de sista åren av 1600-talet och försökt etablera någon form av (handels)verksamhet eller filial här. Måhända för att skaffa fördelar i konkurrensen med Karlskrona. Nerslaget blev kortvarigt.
Köpdrängen Johan Johansson Kempes tid i Bergkvara blev något längre. Den 16 oktober 1719 hade han gift sig i Kalmar med ”gudfrugtiga Chrsitina Hafstrand”. I mars 1720 fick paret sitt första barn, en dotter som föddes i Bergkvara och döptes till Catharina. Lyckan blev kort. Bara 14 dagar senare fick de återvända till kyrkan i Söderåkra för att begrava det lilla barnet. Det skulle inte bli bättre. 1722 föddes sonen Petter som fick leva i tio dagar. 1723 föddes sonen Fredrik som blev tre år gammal. Dottern Catharina född 1725 dog efter åtta dagar. Sista barnet, dottern Christina föddes i april 1726. Den 20 augusti samma år antecknas både hon och sonen Fredrik som avlidna, ”bägge af sin moder på samma gång ömkeligen af daga tagna”.
En fruktansvärd tragedi som måste skakat om rejält i bygden även på den tiden hade utspelats i den lilla stugan med handelsbod nere vid Bergkvara hamn, den sensommardagen 1726. Modern Christina Hafstrand hade tagit en kniv och med den skurit halsen av sina båda små barn. De blodiga liken hade hon sedan kastat i sjön, där de snart nog hittades flytande. Naturligtvis ställdes Christina inför rätta och rannsakades, först av Södra Möre häradsrätt och sedan efter överklagande och vädjan från sin mor, Christina Rehn, även av hovrätten. Inför hovrätten i Jönköping stod Christina Hafstrand den 11 oktober 1726. Hon bekände där för rätten sin gärning och sa att hon varit ansatt av en tandvärk, så svår att hon inte vetat vad hon gjorde. Men de vittnen som tidigare varit kallade till häradsrätten gick ed på att Christinas tandvärk inte kunden ha varit så hemsk som hon själv påstod. Ingen hade märkt något ovanligt hos henne den dagen då barnamorden begicks. Både före och efter tragedin hade hon sålt salt i handelsboden och i övrigt skött sina husliga sysslor som hon brukade. Hovrätten dömde henne därför enhälligt för att hon ”på ett så mordiskt vis sina späda barn livet avhänt” till att ”halshuggas och å bål brännas”.
Den stackars säkerligen förkrossade köpdrängen Johan Kempe, som på sex år förlorat alla sina fem barn och sin hustru avled själv 1727 i sin stuga, endast 37 år gammal. Det skulle dröja 20 år innan någon åter blev bofast i Bergkvara.