Gotlands sigill
"Vi kunna därför på goda grunder fastslå, att det af oss här ofvan beskrifna sigillet hela tiden var den gotländska landsbygdens. Visbygotländingarna använde detta till 1288, men efter exemptionen från landsbygden fingo de ett eget sigill."
Citatet är hämtat från en bilaga till en avhandling som publicerades 1898. Adolf Björkander skrev "Till Visby stads äldsta historia. Ett bidrag" för att få sin Filosofie Doktorsgrad. Föga anade han då att vi skulle använda hans text för att beskriva en serie geocacher!
Sigillet hittades på Duss’ gård i Bro socken på Gotland och förvaras nu på Statens historiska museum. Det föreställer en gumse med högburet, framåtvänt huvud, som med vänstra framfoten håller i en fana vars stång upptill slutar i ett kors. Fanan har formen av en rektangel överdragen av ett fint nät som delar in duken i rombiska rutor. Vid dukens fria kortsida fladdrar fem långa bandlika spetsar. Omskriften lyder: »Gutenses signo, Xristus signatur in agno», vilken hexametriska vers vanligen tolkas: »Gutarne betecknar jag, Christus betecknas med lammet». Sigillet återfinns på två dokument, det äldsta är ett brev från 26 oktober 1280. Det andra är en försäkran från Gotlands prostar, domare och menige allmoge att årligen betala en viss skatt till Erik af Pommern, daterad Kalmar 10 maj 1412.
I det tredje bevarade dokumentet som har återfunnits med sigillet så lyder texten »Gutenses servant qdqd signatur in agno», vilket skulle översättas med »Gutarna iakttaga hvadhelst som (quicquid) beseglas med lammet». Forskarna tror dock att andra och tredje orden varit skadade, och att den som har ritat av sigillet har ersatt det riktiga »signo Xristus» med »servant qdqd».
Läs mer: Till Visbys Äldsta Historia
Gutebaggen - Hånnlambi
På Gotland finns inget som heter får. Lamm kallar vi dem, och det som på fastlandet kallas lamm säger vi lammungar om. Rasbeteckningen Gutefår har ingen gute hittat på - vi använder helt enkelt inte ordet får. Lammen kom till Gotland redan 2.000 år före Kristi födelse, och de har alltid varit med oss. Vi har ett lamm (vädur) på vårt gutniska vapen och troligen har gutarna mer än en gång i historiens blivit kallade Vädursfolket.
På 1800-talet genomfördes en mycket målinriktad avel av det gotländska fåret. Målet var ett får med mer kött och 'finare' päls. Man ville få bort den raka, hårda pälsen och få fram en mjuk lockig. Resultatet blev det vackra 'pälsfåret' eller som det kallas 'det gotländska utegångsfåret' med den typiskt lockiga pälsen. Men tyvärr försvann samtidigt den gamla lantrasen de behornade fåren - hånnlambi. Det exakta antalet ursprungsfår som har gett upphov till gutefåret är föremål för diskussion.
På 1940-talet fanns det hornfår dels i en mindre besättning på östra Gotland, och dels fanns enstaka spridda på olika gårdar. Brevväxling från denna tid visar också att det fanns många olika åsikter om hur ett 'riktigt hornfår' skulle se ut. Man tycks inte heller ha varit så noga med att hålla horndjur och kulliga djur åtskilda utan korsningar uppstod, ett förhållande som fortfarande förekommer på många gårdar.
'Riktiga' hornfår samlades under denna tid i en besättning som ägdes av Naturskyddsföreningens dåvarande ombud på Gotland. Djuren hölls på olika gårdar fram till 1954 när föreningen köpte Lilla Karlsö. Den 25 maj 1954 skeppades besättningen som utgjordes av en bagge, 23 tackor och 27 lamm ut till ön. Därefter har ättlingar till denna ursprungsbesättning av hornfår, gutefåret eller som de också kallas - 'Åilambi' - betat på Lilla Karlsö.
Lojsta Hed - Russparken
Gotlandsrusset är Sveriges äldsta inhemska hästras. Ingen vet riktigt hur länge de funnits på ön men fynd från Vallhagar, några kilometer från Lojsta hed, visar att traditionen med hästar ”på skogen” användes redan under järnåldern.
Fram till 1800-talets mitt fanns det gott om skogsruss över hela Gotland. Därefter minskade antalet dramatiskt och i början av 1900-talet var de nära att helt försvinna. För att rädda de sista russen hägnade bönderna från trakten och Gotlands hushållningssällskap in ett område på Lojsta hed. Här släpptes omkring år 1900 den sista spillran av de vilda russflockarna. Russen strövar över ett 650 hektar stort inhägnat område uppdelat på tre hagar. Russparken är öppen för besökare året om. På anslagstavlan vid skylten ”Russpark” står i vilken hage de går för tillfället, men du får vara beredd på att vandra. Hagarna är stora och det finns inga garantier att få se några russ…
Sommartid finns guidade turer i föreningens regi - onsdagar under juli månad.
Allmänheten är välkommen att besöka hagarna på egen hand – givetvis med visad respekt för hästar och natur. Observera att det inte är tillåtet att mata hästarna eller att ta in hundar på området.