När någon skulle gifta sig och det blev lysning, så var det brukligt att dra björk. En stor björk sågades ned på gården och drogs fram till fastun. Bjöds det då inte på förtäring så drogs grovändan på björken in i förstun, men bjöds det på något att äta eller dricka, så drogs björken bort och sågades upp till ved. Jag var med en gång när detta hände, men bara som åskådare. När det sedan blev bröllop, så samlades ungdommarna som inte var bjudna för att ropa smörgåsbrickan ut och brudparet ut.
På hösten kallades det till läsmöte, eller husförhör, som det också kallades. Prästen sammankallade varje höst ortsborna, att samlas i någon av gårdarna, för att förhöras om kunskapen i Lilla Katekesen. Jag minns hur folket samlades, sammanbitna i mörka kläder och funderade säkert på hur detta skulle sluta. I stora rummet var det möblerat med plankor på bockar för att alla skulle få plats. Till sist kom prästen, hälsade andäktigt och stegade fram till ett bord med vit duk, längst fram i rummet. Först skulle det sjungas en psalm och därefter började förhöret. Prästen pekade på en efter en som skulle svara på frågorna ur Katekesen och Psalmboken. Alla skulle kunna läsa upp stycken och psalmverser utantill. Folket satt med sammanknäpta händer, rullande tummarna i nervositet och läste.
Många roliga svar har säkert prästen fått. Jag har saxat några svar, om de är sanna vet jag inte.
Prästen frågade en gång en gumma om hon kände till något om Josef och Maria." Nä de gör ja inte! Dä måtte väl va nåt nyinflyttat folk".
Mor Augusta fick frågan, vad menas med underlåtenhetssynd? Men hon hade precis glömt Luthers förklaringar och svaret blev därefter: "Jaa, dä ä la när en blir så gränslöst gammel, så en inte orkar synda". En dräng fick frågan, varför är det fyra ljus i adventljusstaken? "Dä ä fira höl".
Efter förhöret så blev det kalas. Det var brukligt att det skulle vara storkalas vid läsmötena, ingen ville visa sig snål och alla ville över-
träffa varandra. Det var mycket arbete för husmor att ordna med allt.
När någon dog och skulle begravas, så hackades det granris och lades ut i olika mönster på vägen morgonen innan begravningen och innan likvagnen som kördes med två svarta hästar skulle passera. Det kallades för att risa. Man fick absolut inte gå på och oreda mönstret. Det risades utanför varje gård som ville hedra den döde. De döda låg i regel hemma, på morgonen begravningsdagen sattes kistan ut på två bockar i en berså gjord av granar, en enebuske placerades vid varje sida om trappan. Sorgebrev med inbjudan hade skickats ut till släkt och vänner. De inbjudna samlades i sorgehuset tidigt på morgonen för att äta och kanske få något att stärka sig med, innan färden gick till kyrkan. Likvagnen körde först, i sakta mak, därefter kom alla inbjudna gäster med häst och vagn i en lång karavan. Efter begravningsakten, åkte man tillbaka till sorgehuset, där det var fullt kalas. Det var vanligt att ha med sig förning, för det mesta så var det ostkaka. Alla tanterna såg till att de smakade just deras förning. Det kunde vara många ostkakor att smaka på. För sämjans skull var det viktigt att smaka på alla. Man började i mitten på kopparbunken för i ytterkanterna kunde förteningen vara bortskrapad och då kunde man få ont i magen, Det fanns också begravningskringlor som var snurrade och smakade mint.