Röd tråd är ett begrepp inom retoriken som syftar på att man i en längre redogörelse ska kunna följa ett sammanhang. Inom berättarkonsten (narratologin) har "den röda tråden" blivit ett uttryck för en sammanhängande , och om sammanhanget förloras sägs berättaren "tappa tråden".
Uttrycket den röda tråden lär ha använts första gången av Johann Wolfgang von Goethe i hans verk Wahlverwandschaften (1809 ), der rote Faden, och som egentligen anspelade på den rödfärgade tråd som fanns intvinnad i visst tågvirke tillhörande engelska marinen.
Det viktiga när man skriver en text är att texten är sammanhängande. En text måste alltså hålla ihop, vara sammanbunden. Men hur gör man för att en text ska hålla ihop? Det är vad det här avsnittet handlar om.
För att en text ska vara sammanhängande måste den ha en handling eller ett tema som håller ihop den
Vissa texter är njutbara att läsa. Andra är inte riktigt lika härliga att ta sig igenom. Det kan finnas flera orsaker till att texterna upplevs som lätta respektive mindre lätta att läsa. En vanlig orsak till att en text uppfattas som svår, krånglig eller spretig är att den saknar en tydlig röd tråd.
Ett exempel;
Ädelsten är en sten som lämpar sig som smycke eller prydnadsföremål genom att efter bearbetning ha ett vackert utseende och vara tillräckligt beständig. Ädelstenar kan vara mineral, bergarter eller stenlika material av organiskt ursprung. Många ädelstenar har en hårdhet som är större än de i naturen mest vanligt förekommande mineralen. Många ädelstenar, framför allt de som utgörs av kristallina mineral, har klara färger eller är genomskinliga, eller kan efter polering uppnå en vacker glans eller lyster. Vissa ädelstenar är vanliga, medan andra mer sällsynta.
Förutom ädelstenar från mineraler kallar man även vissa material med ursprung från växt- och djurriket som bärnsten och pärlor för ädelsten. Slipade ädelstenar som används i smycken kallas för juveler.
Läran om ädelstenar kallas gemmologi.
Röda ädelstenar Rubin, turmalin, zirkon, spinell, alexandrit, rodokrosit, imperial, topas, röd beryll, kondrodit, kuprit, granater, rodolit, rodokrosit, bärnsten. Opaka: rodokrosit, tugtupit, eudialyt, rodonit, pietersit, oxöga, rubin i matris, rubin, rutiliserad kvarts, agat, aventurin, jaspis, karneol/sard.
Form
Ädelstenar begagnas inte till smycken i sin naturliga form. En smyckestens färg och genomskinlighet framträder bäst när den råa stenen genom slipning får en ny begränsningsform, och dess glans förhöjts genom polering. Alltefter ädelstenens art, färg, genomskinlighet och hårdhet bedömer man det sätt på vilket den bör slipas. En färgad sten utvecklar sin färgprakt bäst från en rundslipad yta, en cabochon (på cabochonvis), varemot en sten, vars ljusbrytningsförmåga och prismatiska färgspel man vill framhålla, visar sig bäst till sin fördel om den begränsas av plana ytor, fasetter. Före slipningen ger man stenen dess i det närmaste slutliga form genom att klyva eller att såga itu den med ledning av bland annat kristallernas klyvbarhet och deras större eller mindre hårdhet och sprödhet.
Det finns egentligen inga begränsningar för vilken form en ädelsten kan ha. De enda egentliga begränsningarna är tids- och teknikaspekter, och fantasi.
Hårdhet är en storhet för material, som bland annat används i hållfasthetslära, och beskriver hur stora krafter som behövs för att deformera materialet plastiskt. Hårdhet är inte samma storhet som densitet.
Hårdhetsmätning är en viktig del i materialprovning. Instrument för hårdhetsmätning kallas durometer. Man skiljer mellan två huvudgrupper av hårdhetsmätning: •Plastisk mätning, där mätningen deformerar provföremålet och ger ett kvarstående märke i materialet. •Elastisk mätning, där provföremålet återtar ursprunglig form, när mätningen avslutats.
Ett ämnes hårdhet mäts ofta i Mohs hårdhetsskala, som är baserad på tio naturligt förekommande mineraler. Här definieras mineralet talk till att ha värdet 1 och diamant som det hårdaste med värdet 10. Alla andra material placeras på skalan i förhållande till sin förmåga att repa varandras yta: ett material med hårdhet 7 kan till exempel göra repor i alla material med hårdhet 1 till 6.
Diamant är den hårdaste mineralen som förekommer i naturen, i dag kan man industriellt tillverka några få material som är hårdare. Ett sådant ämne är kol-60-molekyler, som tyska forskare 2005 pressade ihop under våldsamt tryck och värmde upp till 2 200 grader. Därmed skapades ämnet ACNR (Aggreted Carbon NanoRods), som är 11% svårare att pressa ihop än diamant. Det finns emellertid andra material som också är hårdare än diamant men inte baserade på kol. Ett exempel är rheniumdiborid, som tillverkades för första gången 2007 av forskare i Kalifornien och som man har visat kunna åstadkomma repor i ytan på diamant. Ämnet är emellertid inte lika hårt som ACNR. Den stabila formen av kol vid de tryck som råder på jordens yta är grafit. Diamant, som bildas i jordens övre mantel och snabbt transporterats med vulkaniska magmor till jordens yta, bibehåller dock sin kristallstruktur genom att den låga temperaturen vid jordytan förhindrar att atomstrukturen övergår till grafit. Sålunda är diamant vad man kallar metastabil. Till skillnad från andra ädelstenar är den dock inte eldfast, och vid 700 °C börjar den angripas av syret i luften och omvandlas till koldioxid. Därför kan diamanter försvinna spårlöst efter bränder.
Diamant är värmeledande och elektriskt isolerande. Den har också ett mycket högt brytningsindex, vilket ger det speciella glittrande utseendet.
Densiteten är 3,15-3,53 g/cm³ med ett värde på 3,52 g/cm³ för extremt rena diamanter. Brottsegheten har beräknats till 3,4 MNm-3/2 vilket är högt för ädelstenar men lågt för konstruktionsmaterial. På grund av kristallstrukturen är diamanterna sprödare i vissa riktningar och segare i andra. Kristallstrukturen är så stark att bara kväve-, bor- och väteatomer är små nog att ta sig in i strukturen och orsaka färgskiftningar. Kväve är den vanligaste föroreningen och ger upphov till en gul, brun eller rosa nyans. Bor orsakar gråblå nyanser och väte röda, olivfärgade, blåa och violetta färgnyanser. Gammastrålning kan ge gröna nyanser och plastisk deformation ger rosa och röda nyanser.
Klarhet
Nästan alla diamanter har små brister. Diamanter med få eller inga brister får högst gradering. Diamantens renhet är ett mått på antalet och storleken på de små brister som förekommer. Många av dessa brister är mikroskopiskt små, och påverkar inte en diamant skönhet på ett påtagligt sätt.
Klarheten eller renheten i diamanten bedöms med lupp i 10 gångers förstoring. De flesta diamanter har inneslutningar i varierande storlek. Inneslutningar är naturliga och har tillkommit under stenens bildande för miljontals år sedan. De vanligaste orsakerna till inneslutningar i diamanter är kväveatomer och järn som har trängt in i stenen och orsakat bruna eller svarta små fläckar. En diamant som är helt fri från inneslutningar är mest sällsynt. Den graderas högst på klarhetsskalan och värderas därmed mest. De flesta inneslutningar är inte synliga utan förstoring. Vilket innebär att en sten inte nödvändigtvis är vackrare för att den har mindre inneslutningar, utan bara mer ovanlig. Klarheten graderas genom att använda en metod där man bestämmer inneslutningens art, storlek, läge, färg, kontrast samt synlighet i stenen. Dessa faktorer utvärderas och ger stenens klarhetsgrad.
När tappade du den röda tråden? Om du inte tappade tråden, fick du med alla uppgifter för att klara mysten? Det kan underlätta att vara lite pusslig.
Jo om du undrar om 
Tausen, hon är en diamant i mänsklig form, Top Wesselton, riktigt ovanlig alltså. Den här mysten är till hennes ära och glädje, hon gillar svåra mystar. Så om du inte är hon, hoppas att du också har nöje av detta tidsfördriv och inte tycker det är för svårt.