Det var en mörk och blåsig oktoberkväll, närmare bestämt den 30 oktober 1811. Dortea Hammar står och ser ut genom fönstret. Hon ser hur grenarna piskar mot allt som kan tänkas finnas i dess närhet, hur trädens toppar vajar likt dom snart ska falla, och hör hur regnet smattrar mot fönsterbrädorna. I sin famn håller hon sin dotter, endast tre månader gammal, vars far hon inte sett sedan den dagen han tvingat på henne en graviditet. Trots den onda handlingen han begick, kan Dortea idag se tillbaka på det som någonting positivt, då det var denna handling som skapade hennes älskade dotters liv.
Dottern gnyr, då hon känner sin mammas obehag över vädret, varpå Dortea stryker hennes hår, och tyst säger ”såja såja, du har inget att frukta, det är endast lite oväder.” Hon ser återigen ut genom fönstret och undrar hur mycket mer deras fallfärdiga hus skall tåla.
Vinden ökar snart ytterligare, och huset kan ej längre hålla den ute. Dortea känner hur det viner genom huset, och av rädsla för sin dotters hälsa kryper hon ner i sin säng, under täcket av gamla filtar. Hon tycker sig känna andarna klaga från kyrkogården hon bor bakom, och av rädslan detta skapar kramar hon sin dotter ytterligare lite hårdare, innan hon kysser hennes huvud och viskar, ”det är ingen fara, det kommer bli bra”. Om det är dottern eller sig själv hon försöker lugna vet hon inte, men det spelar ingen roll. Nu vill hon bara somna, och vakna upp morgonen efter när stormen lagt sig och allt återigen är bra. Hon hör hur kyrkoklockorna slår samtidigt som hon känner en iskall vind ta sig genom den knakande fasaden. Hon kysser sin dotter en sista gång, innan hon sluter sina ögon och faller ner i en djup sömn.
¥
En efter en skyndar dom sig dit, till huset därifrån skriken kommer. Till huset där hon bor, Dortea, den unga kvinnan som dom så ofta kallat för häxa när hon inte hört, för vem bor annars bakom en kyrkogård? Ingen vettig människa skulle kunna bo bakom en kyrkogård, hur billigt det än må vara! Från huset hörs nu skrik, det låter som skrik från ett barn, ett skrik som skär genom hjärtat, som gör att folket för en stund glömmer sina misstankar om häxeri och springer in. När dom kommit in i huset, och sprungit upp för trappan till rummet där dom sett henne i fönstret tidigare under kvällen, hittar dom det. Det lilla barnet, dött. Det är blod på golvet, på väggarna, och i ett hörn sitter Dortea, blodig. Hon lyfter huvudet och fräser mot folket, och det krävs fyra stora, starka personer för att kunna släpa henne ut ur huset.
Snabbt samlar folket grenar, nerfallna träd, tidningar och annat brännbart material till en stor hög. Nu får det vara nog, nu ska hon brinna, häxan, innan någon får reda på vad som hänt. Snart har dom kastat henne in i elden dom lyckats få igång, och hela byns invånare ser på när hennes kropp tas av lågorna. Plötsligt ser dom hur kroppen reser sig. Dom glödande ögonen stirrar ut mot folket, och Dortea skriker ”detta ska ni få ångra!” innan hon återigen faller ihop.
¥
När mörkret åter börjar falla dras folket ytterligare en gång till huset, där dom tidigare samma dag bränt häxan. Askan från branden hade dom grävt ner i skogskanten bakom huset, efter att noggrant sett till att det inte varit för nära kyrkogårdens gräns. Det kusliga huset lät dom dock stå kvar, som ett skydd mot den nygrävda graven, och det är från det huset som dom återigen hört skrik. Skriket lät avlägset och overkligt, men samtidigt nära och intensivt, som skriket i en hemsk mardröm. Dom hade alla hört det, och dom hade alla samlats vid huset. Nu står alla där, viskandes. Någon påstod sig ha sett Dorteas vålnad i fönstret till sovrummet där dom funnit barnet, men det kunde inte stämma, för dom hade bränt hennes kropp. Skriket hade dött ut när dom kommit fram, men alla var för nyfikna för att gå hem, för vad var det egentligen dom hört?
Ett skratt bryter den spända stämningen, och alla viskningar slutar tvärt. Skrattet är ondskefullt, och det tar inte många sekunder innan skriket kommer tillbaka. Skriket av ett barn. Ytterdörren smälls upp, och där står hon, Dortea, med sitt barn i famnen. Hon lyfter långsamt armen hon inte håller barnet med och pekar mot folket, medan det ondskefulla skrattet bubblar ur henne och det hemska skriket fortsätter som om det besatt alla byinvånares huvuden. ”Ni kommer aldrig kunna stoppa mig” skriker Dortea, och folket står som frusna och stirrar mot henne.
Plötsligt faller en efter en av invånarna till marken. Blod börjar rinna ur öronen, dom klöser ur sina egna ögon och skriker ett så plågat skrik att barnskriket inte längre känns hemskt alls. Några försöker tända eld på huset i en förhoppning om att det är källan till all ondska, men trots att huset snabbt fattar eld fortsätter plågan. Medan lågorna slår mot skyn och en efter en dör en plågsam död, står Dortea framför det brinnande huset med sitt barn i famnen och skrattar som aldrig förr. Dom få byinvånare som lyckas ta sig därifrån med livet i behåll inser alla samma sak; det dom brände var inte en häxa, det var mycket värre än så. Det var djävulen själv i en ung flickas kropp.
¥
Genom tiderna har man försökt att bygga ett nytt hus på platsen där elden en gång rev det gamla fallfärdiga trähuset, men varje gång man gjort detta har det återigen brunnit ner. För inte många år sedan lyckades man slutligen bygga ett litet hus som fått stå kvar. Det har inga fönster, är byggt i betong och föreställer ett elhus, men är egentligen någonting helt annat. Det sägs nämligen att man i detta hus lyckats fångat Dorteas onda ande. Än idag kan man på natten höra skriken från ett barn och de ihjältorterade byinvånarna, tillsammans med Dorteas ondskefulla skratt, och om man nuddar väggen känner man hennes ondska ta sig in i kroppen, en ondska som är där för att stanna.