Schackets historia
Schackets historia har sina rötter i Indien, där ett spel som påminner en hel del om dagens schack spelades redan på 600-talet e. Kr. Från Indien spred sig spelet sedan till Persien, och när araberna tog över Persien lärde de sig spela schack och spelet spred sig över den muslimska världen, inklusive södra Europa, varifrån spelet fördes vidare till resten av Europa. Från Indien spred sig schack även öster ut, till länder som Mongoliet, Kina, Korea, Japan, samt till den sibiriska delen av Ryssland. Som kuriosa kan nämnas att Yakutaterna i Alaska förmodligen är en del av den sibiriska schacktraditionen, eftersom deras traditionella spelpjäser inte alls påminner om de som användes i Europa när européer började färdas till Alaska och kringliggande områden.
Schack sprider sig i Europa
Vid år 1000 hade schack hunnit sprida sig till i stort sett alla länder i Europa. Det spred sig ofta med invandrande arméer, och det var till exempel den normandiska erövringen av England som fick fart på schackspelandet i England.
Det är förstås omöjligt att veta exakt hur det gick till, men två viktiga aktörer gällande själva introduktionen till Europa var det bysantinska imperiet och det arabiska imperiet. Morerna, ett muslimskt folk som levde i Maghreb, på Malta, på Sicilien och på den iberiska halvön under medeltiden, spelade schack och kallade spelet för shaterej. Morerna spred schackspelandet till bland annat spanjorerna (som kallade spelet ajedrez, acedrex och axedrez). Även andra folk i området började spela schack, bland annat portugiserna som kallade spelet för xadrez och grekerna som använde namnet zatrikion.
I de flesta andra delar av Europa är de namn som används på spelet mer närbesläktade med shāh, det persiska ordet för kung eller härskare. I de delar av det romerska riket där man talade latin kallades spelet för ludus scacchorum eller helt enkelt scacci. På italienska blev detta så småningom till scacchi och på franska till eschecs (senare échecs). I sydslaviska områden blev spelet känt som šah och i Rumänien sah. På ungerska heter spelet sakk, på nederländska schaken, på tyska Schach, på polska szachy, på danska skak, på norska sjakk, på finska šakki och på lettiska šahs. På ryska heter spelet шахматы (schashmati), det vill säga schack-matt i plural.
Schackets utveckling i Europa
Under medeltiden frodades schackspelandet i Europa, trots visst motstånd från både kyrkligt och världsligt håll. Redan år 1061 fick biskopen av Florens ta emot kritik för sitt schackspelande från den italienske kardinalbiskopen Petrus Damiani. Biskopen av Florens försvarade sig med att schack var ett skicklighetsspel och därför särskilde sig från andra spel. Nästan två sekel senare, år 1254, kände den franske kungen Louis IX sig nödgad att utfärda ett hasardspelsförbud som bland annat omfattade bruket att spela schack om pengar. Vid den här tidpunkten var schack om pengar av allt att döma oerhört populärt både vid hovet och i den allmänna franska befolkningen, och aktiviteten blomstrade även efter att lagen trätt i kraft.
Schack – ett spel med hög status
Precis som i Persien var schack ett spel med hög status i det medeltida Europa, och det förknippades starkt med kungahus och adel även om spelet även förekom bland allmogen. I sin bok ”Disciplina Clericalis” listar Peter Alfonsi schack som en av de totalt sju färdigheter som en god riddare måste besitta.
Med hjälp av skickliga hantverkare och dyrbara material lätt rika familjer tillverka mycket kostbara schackset som signalerade både hög status och förfining. Margaret från Anjou, som var Engelsk drottning 1445-1461 och 1470-1471, hade till exempel ett schackset av jaspis och kristall. Exempel på högt uppsatta personer som hade ett starkt intresse för schack är den ryske kejsaren Ivan IV, den kastilianske kungen Alfonso X och de engelska kungarna Henry I, Henry II och Richard I.
Från 1100-talet till och med 1600-talet skrevs många texter om schack och schackproblem, såsom Alexander av Neckhams lärobok ”De scaccis” som publicerades kring år 1180. Schack användes också som metafor, såsom i den dominikanske munken Jacobus av Cessolis predikobok bok ”Liber de moribus hominum et officiis nobilium sive super ludo scacchorum” (Bok om människornas seder och adelns skyldigheter eller Boken om Schack). Denna bok låg för övrigt till grund för William Caxtons ”The Game and Playe of the Chesse” som, när den trycktes år 1474, var en av de allra första böcker någonsin som trycktes på engelska.
Ett annat exempel på en viktig bok om schack är ”Repetición de Amores y Arte de Ajedrez” av den spanske schackspelaren Luis Ramirez de Lucena. Boken, som trycktes i Salamanca år 1497, innehåller analyser av elva schacköppningar. Den bygger troligen delvis på Francesc Vicents bok ”Libre dels jochs partits dels schacs en nombre de 100” som kom ut två år tidigare.
Framväxten av dagens schack
Under 1700-talet seglade Frankrike upp som ett centrum för schackspelandet i Europa, med schackmästare som François-André Danican Philidor och Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais. Under den här perioden blev det populärt med caféer i Frankrike, och där spelade man gärna schack. Det mest berömda i schackvärlden var Café de la Régence i Paris.
England var en annan populär hub för schackspelare, med Simpson’s Divan i London som centrum. Simpson’s öppnade som en smoking lounge under 1820-talet, och blev först senare ett café. Kring år 1850 hade Simpson’s hunnit bli berömt för två saker: stek och schack.
KÄLLA: http://www.scandinavian-chess.se/schackets-historia/