En väsentlig aspekt av ett sågverk är driftkällan. I Sverige var sågar drivna av vattenkraft länge mest förekommande, vanligen benämnda sågkvarnar eller såge-kvarnar (till skillnad från mjölkvarnar eller mjöle-kvarnar som också var vattendrivna). Gustav Vasa anlade den första så kallade kronosågen i Kalmar på 1520-talet i syfte att förse statsmakten med virke.
Sveriges första finbladiga vattensågverk togs i drift i Kramfors 1744. Samma år tillkom Lo sågverk lite längre norrut, nära Loåns utlopp i Ångermanälven.
Senare blev ångkraften den dominerande kraftkällan. Under 1800-talet växte en rad ångsågar fram, inte minst i Norrland, där numera endast några få ångsågar finns bevarade. Främst märks ångsågen i Drängsmark, Västerbotten, som utsetts till 2007 års industriminne av Svenska Industriminnesföreningen. Betydligt sparsammare var det med vädersågar, det vill säga sågverk drivna av vindkraft. De förekom bl a på Gotland under främst 1800-talet. Genom elektricitetens genombrott uppstod nya möjligheter att effektivisera sågverksindustrin.