Småfolket är ett samlingsnamn för de små "människoliknande" väsen vi har omkring oss. Några exempel är;
Tomten (från ordet tomt), tomtegubben, gårdstomten, tomtrået, är gårdens skyddsväsen i nordisk folktro.Tomten var ett slags skuggbonde med övernaturliga krafter som såg till att gården har lycka med sig. Han antogs ofta vara den förste mannen som odlade upp just den gården, och som inte kommer till ro efter döden, utan hela tiden måste se till "sin" gård. Han visade sig ogärna, men beskrivs som en äldre man och mindre än människor (exakt hur liten varierar), ofta med vitt skägg, gråa kläder och luva. Det var viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något sätt. Tomten hade ett vresigt temprament och kunde hämnas om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom respektlöst. Framför allt vakade han över djuren i stall och ladugård. Som tack för hans arbete gav gårdens ägare tomten en skål gröt. Enligt en senare tradition skulle han vara särskilt förtjust i risgrynsgröt (sötgröt), som därför även kallas tomtegröt. Till sägner om tomten hör hur han i vrede dräper en ko när han inte får en klick smör i sin gröt, eller hur han belönas med nya kläder, vilka dock gör att han anser sig för fin för att fortsätta med sitt arbete.
Di sma undar jordi är en gotlänsk variant på vättar. Enligt folktron är de levande väsen som bor i närheten av människorna och deras gårdar. Man bör inte hälla vatten på dem utan förvarning. De ansvarar för att människorna vårdar jorden och marken. På rikssvenska skulle dessa oknytts namn bli "De små under jorden". På svenska fastlandet kallas också vättarna för de underjordiska, småfolket eller jorbyggare på många håll. Enligt gutniska sägner kan man endast se dessa väsen genom att titta via ett hål i ett pappersark.Här i Jämtland kallas de även jordbänning och när du kissar i skogen bör du säga "akt deg" för att inte de ska bli onda på dig.
Oknytt (främmande) är små övernaturliga väsen i skandinavisk folktro. Deras karaktär växlar, men en viss illvilja och lust till rackartyg dominerar. De sägs kunna förtvina och vanära människor om de inte får guld eller tjänster. I den svenska mytologin så sägs det att man har hustomtar som hjälper en med sysslorna. Ordet "oknytt" betyder ungefär "främmande" eller "någon utifrån". I äldre dialekter som norrländska och uppländska så kallas folk som inte är från den egna byn för "oknyttfolk", alltså "främmande folk".
Skogsrået är oftast skogens kvinnliga härskarinna, råder över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Hon är smeksam och inställsam. Skogsrået hade även positiva egenskaper. Genom att blåsa ner i bösspipan kunde hon göra så att vapnet aldrig missade, dock såg hon till att bössan alltid missade hennes egna ridälgar. Hon sades ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.
Älvor är i folktron ett kollektivt naturväsen som i skymningen och vid soluppgången kunde ses dansa över ängar, öppna fält och mossiga marker. I yngre tradition brukar älvorna uppfattas som kvinnliga väsen, men i äldre uppteckingar framställs de mera könsneutralt. Ordet älva är en femininform av det fornnordiska alv. Älvornas främsta roll är som sjukdomsalstrare. En person som hade "fått älvorna" tänktes ofta ha fått sjukdomarna blåsta på sig av dessa, och då lika botar lika antogs ett kraftigt motblåsande, till exempel med en blåsbälg, ha kurerande effekt. En annan möjlighet var att smörja älvkvarnar med fett och möjligen offra lite guld i den, som skavts av från en ring eller dylikt. Älvkvarnar är det folkliga namnet på skålgropar, som är en enkel form av hällristning gjord under forntiden och då främst från bronsåldern, en i områden där älvkvarnskult förekommit finns även älvkvarnar som tillverkats långt senare.
Myling (även myrding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel. I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, "ge mig ett namn!", och då kunde man rädda det genom att säga "Du kan ta mitt, jag heter XX". Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.
Bäckahästen – var en vit häst som lurade barn att rida på dess rygg för att sedan dra ner dem i vattnet och dränka dem, sades det. Den lockade till sig barn genom att barnen tyckte den var så fin och ville rida på den. Hästens rygg blev längre ju fler barn som satte sig på den. Bäckahästen var en stor och vacker häst som levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckahästen har många likheter med Näcken. Man kan tänka sig att både Bäckahästen och Näcken är påhittade för att hålla barn borta från vattendrag. Båda väsen räknas som vattenandar.
Troll är ett slags naturväsen i den nordiska folktron. Uppfattningen om trollens utseende och levnadssätt har varierat mycket över olika delar av Norden. Begreppet troll figurerar i den fornnordiska mytologin, men ofta i koppling till jättar. Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsensskilda. I södra Sverige brukar trollen sägas i likhet med jättarna vara utdöda och ha jagats bort med kristendomen. Det är också vanligt att de har övernaturlig styrka, och kan vara jättelika, liksom jättarna. I Mellansverige är det vanligt att trollen liknar människor, och kan vara svåra att skilja från dem. De kan ha stor styrka, men utmärks mera av sin förmåga att trolla. De bor i salar under flyttblock eller i berg där de förvarade enorma rikedomar. De hade drivits bort från slättbygden av kyrkorna och kristendomen, men levde fortfarande djupt inne i skogarna. I norra Sverige motsvarades troll och vättar av vittra, och där förekommer begreppen ibland synonymt. Begreppet troll har på olika orter använts för olika väsen, där de småväxta kan sorteras in i kategorin oknytt. Andra likartade naturväsen skilde sig från trollen i det att de ville leva ensamma, till exempel tomten, näcken, skogsrået och sjörået. Trollen lever socialt och har ansetts som rika på guld, trots att de kan vara klädda i paltor. Trollen lever ett liv utanför den kristna kyrkans hägn och har därmed betraktats som "förtappade" med moralvärderingar som skarpt anses skilja sig från människornas. Exempel kan vara när en bortbyting upptäcks, det vill säga att trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn. Ett sätt att undvika detta skulle ha varit att hota att döda barnet eller döpa det. Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna. Hamnskifte var något trollen praktiserade, vilket förklarade varför man så sällan såg trollen. Men kände man doften av mat eller tobak, troddes det kunna vara från trollen. Likaså kunde de höras arbeta eller kalla på sina kor utan att det gick att lokalisera ljudets källa.
(Källa: https://asatemplet.wordpress.com/tag/lyktgubbar/ och Wikipedia)