Den här mysten är en av femton i serien “Spökar det på Ängsö?” När du fått grönt i checkern får du även ett tal. Spar det till finalen!
Hovnarr, vilket ord… Men Anders Luxemburg har gått till historien som just det – hovnarr.
Han föddes i Kumla i Närke år 1697 och år 1717 presenterades han av greve Mörner för kung Karl XII som genast lät anställa honom som hovnarr, en kortväxt person att göra narr av helt enkelt.
Källorna vittnar om hur kungen red omkull honom, utsatte honom för skenäktenskap och dessutom beordrade honom att gå rakt emot beskjutningen från den belägrade Fredrikstens fästning på senhösten 1718. Men, men, det gick som det gick och dagen därpå var det kungen som var skjuten.
Anders Luxemburg var med på Karl XII:s likfärd fram till dess att man stannade på Målhammar, strax norr om Ängsö. Därifrån avvek han, tillsammans med Karl XII:s häst Brandklipparen, och kom att hamna på Ängsö slott. Här anställdes han av grevinnan Christina Piper och här blev de sen kvar för resten av livet, både hästen och hovnarren.
Trots att det på hans gravsten står att han nu lever i det oförgängeliga, ”genom guds nåd utan men och lyte”, lever sägnen om att han spökar vidare. Han lär mödosamt vandra runt i slottsparken om nätterna. Gråklädd och utan att komma till ro…
Men Luxemburg var också en mycket omtyckt person medan han levde, både vid hovet och här på Ängsö. Han var känd för att kunna spela flera instrument och sjöng visor av alla möjliga slag på både italienska och franska.
Visan
Just den här visan är lite spännande! Det visade sig nämligen att den gav anvisningar om en särskild plats här på Ängsö, där det långt senare skulle komma att gömmas en liten burk. Fast det visste de ju inte då, på 1700-talet…
