Ringmärkning är fästandet av en ring med identitetsmärkning på en fågels ben. Metoden används vid forskning, och ger framförallt möjligheter att studera levande fåglar mer i detalj och registreringen kan ge kunskap om flera olika aspekter som bland annat fåglars förflyttningar, livslängd och populationsutveckling. Vid ringmärkning fångas fågeln in och märks med en liten lätt ring av metall eller plast som oftast sätts runt tarsen på fågeln. Varje ring har en unik sifferkombination.
Fåglars förflyttningar och deras förmåga att hitta rätt har länge fascinerat människan och tidigt var ett av syftena med ringmärkning att undersöka dessa fenomen. Enstaka personer började i slutet av 1800-talet med tester av ringmärkning. Redan 1899 började dansken Hans Christian Mortensen ringmärka starar. Den första organiserade ringmärkningen började 1909 av Arthur Landsborough Thomson i Aberdeen och Harry Witherby i England. I Sverige började man med ringmärkning 1911.
Vid fångsttillfället noteras som regel följande standarduppgifter om fågelindividen: år, datum, klockslag, plats, art, kön och ålder. Man mäter också vissa standardiserade delar av fågeln som vinglängd, det vill säga avståndet mellan fågelns vingknoge till spetsen på den längsta vingpennan. Detta görs när vingen är maximalt utsträckt, alltså mer än vad fågeln själv klarar av att sträcka vingen i flykt. På samma sätt mäter man vingspannet, det vill säga från vingspets till vingspets. Detta vingspannsmått är inte det samma som ofta står i modernare fälthandböcker där man istället anger det största spann som fågeln naturligt kan uppnå i flykt. Man mäter även tarsens längd, fågelns vikt och fettklass. Därutöver kan andra specialuppgifter tas som till exempel ruggning, hur mycket årsungar har utvecklats, ögonfärg, näbblängd och annan biometri. Allt registreras i särskilda protokoll och läggs in i en databas av ringmärkaren. När så en fågel infångas igen, ett så kallat återfynd, läser man av ringen och denna information kan senare bli underlag för statistik.
Ringmärkning har hittills bland annat gett information om exempelvis vilka rutter flyttfåglar nyttjar, var de övervintrar, hur snabbt de flyger och hur gamla de blir. Forskning pågår fortlöpande där man använder sig av statistik från ringmärkning bland annat för att inhämta mer kunskap om fåglars orienteringsförmåga, fågelsjukdomar, virus, reproduktion, beteende och överlevnad.
Huvudsyftet för ringmärkningen är idag att fortsatt vara en viktig del av miljöövervakningen i världen. Det sker ständiga förändringar i naturen exempelvis med arter som ökar eller minskar. Ringmärkningen är ett effektivt instrument för att upptäcka dessa fluktuationer och kan ge tidiga indikationer när det sker biotopförändringar och miljöförstöring på olika platser.
Det vanligaste sättet att fånga in fåglar för ringmärkning är att använda mjuka fina slöjnät tillverkade av silkes- och nylontrådar. Det finns flera olika varianter av nät. Till exempel dubbelnät. Det består av två nät som sitter ovanpå varandra. Det är utmärkt för att fånga högtflygande fåglar.Det förekommer även så kallade helgolandsfällor som är en sorts stora ryssjor som står på land, och speciella burar (mjärdar) för främst änder och vadare. Det är viktigt att poängtera att fåglarna inte skadar sig av att flyga in i näten. Däremot måste man vara utbildad för att kunna plocka loss fåglarna på ett säkert sätt ur näten.