– Vill ni åka till Alperna i sommar?
Det var en övning med kyrkokören i början av januari. Organisten Stig-Aron En hade fått ett tips om en intressant Bachfestival i österrikiska Ischgl. Den Ischglsk-Tschafeinska Vokalensemblen var värdar. Tanken var att låta amatörkörer sjunga Bachkantater tillsammans med professionella musiker. Värdarna skulle också bjuda in en eller ett par körer av riktigt hög klass att sjunga tillsammans med amatörerna. Och visst ville de flesta i kyrkokören hänga på detta.
Hela våren övade kören för detta. Som tur var kunde både sopransolisten Ann Rossi-Stolpe, tillika Stig-Arons hustru, och barytonsolisten Nils-Torsten Boya följa med. Då kunde Stig-Aron välja en Bachkantat där dessa utmärkta sångare fick sjunga duett och var sitt soloparti. Valet föll på "Wer mich liebet, der wird mein Wort halten", komponerad för pingstdagen 1724. Den var dessutom inte alltför krävande för kören.
Vilken härlig vistelse det hade varit i Österrike! Den friska alpluften verkade göra gott med allihop. I början av veckan fick alla körer sjunga vid några mindre konserter på skolor, sjukhus och liknande. Helt opretentiöst och utan undantag mycket uppskattat av publiken. Men nu var det dags för den stora kvällen – ett Bachmaraton med 6 Bach-kantater. Lite nervöst, men väldigt stimulerande.
Stig-Arons kör var först ut. Skönt, då kunde spänningen släppa sedan. Kantaten börjar med en duett ”Wer mich liebet” med sopran och bas. Lite lågt för Nils-Torsten, men det fick gå. Och oj, vad det hela lyfte med alla fantastiska musiker: stråkar, basso continuo, två naturtrumpeter och pukor! Helt annorlunda jämfört med övningarna hemma med bara orgel eller piano. När det blev dags för den enda körinsatsen i koralen ”Komm, Heiliger Geist, Herre Gott“ kändes det som om himmelen öppnade sig och Guds Ande log mot kören. Verkligen passande för en Pingstdagskantat!
Nu kunde alla pusta ut och lyssna på de andra duktiga körerna innan det vad dags för den gemensamma finalen. Nästa kör kom från Øvre Rakvannet i Norge och leddes av dirigenten Grete Nidin. Passande nog hade de valt kantaten komponerad för Annandag Pingst 1724, nämligen ”Erhöhtes Fleisch und Blut”. Den kantaten är betydligt knepigare. Bl.a. inleds den med ett svårt tenorsolo. Det gick väl inte helt perfekt, men den norska sångarglädjen var inte att ta fel på, och det är nog det viktigaste i detta sammanhang.
Sist ut före paus var en kör från Mallorca: Coro de Calle Ancha under ledning av Joaquín Fonanca. De sjöng kantaten till Kristi Himmelfärds Dag 1726 ”Gott fähret auf mit Jauchzen”. Nu var det verkligen ett snäpp framåt. Många svåra solopartier som alla klarade med den äran. Och den inledande kören var inte att leka med, men Fonanca hade gjort ett gott jobb. Mycket bra för att vara amatörer, men de professionella musikerna var förstås till god hjälp.
Efter paus blev det nordiskt igen. Från Finland kom Katarumpa kyrkokör under ledning av Ville Niilukta. De hade valt ”Wer Dank opfert, der preiset mich” komponerad till 14 söndagen efter Trefaldighet 1726. Det var ett ganska smart val. För att vara en stor kantat är den ganska tacksam för ett sådant här tillfälle av den anledningen att mycket hänger på instrumentalisterna. Dessa proffs kunde lyfta kören till nivåer som de nog inte varit på tidigare. Kanske lite för svårt för några av solisterna, men ändå klart godkänt.
Men nu skulle det bli riktigt bra kvalitet med den inbjudna professionella kören. Från Frankrike kom Les Chanterelles des Hauts-en-Nice under ledning av den färgstarka Madame Yamaine Trouphane du Steur. De framförde ”Wer sich selbst erhöhet, der soll erniedriget werden” komponerad till 17 söndagen efter Trefaldighet 1726. Redan i inledningstakterna före sångpartierna förstod man vilken skicklig dirigent som stod framför ensemblen. Vilket fantastiskt gung, som kören lyckades överta. Och över allt detta en underbar oboe. Riktigt härligt rakt igenom!
Så var det dags för finalen med alla körer. Stig-Aron hade jublat när han fick veta vilken kantat det skulle bli: begravningskantaten ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit”, oftast kallad ”Actus Tragicus”. Denna fantastiska tidiga kantat av Bach från 1708 är ju en riktig pärla. Inte särskilt svår men ack så vacker. Madame Trouphane du Steur fortsatte naturligtvis vid pulten. Hon hade dessutom riktigt bra hjälp av solister och musiker. Från Stig-Arons öga kom en liten tår redan vid inledningen med den underbara blockflöjtsduetten. Tänk att Bach vid 23 års ålder kunde skriva så gripande sorgemusik som ändå går i dur. Och vilka solistinsatser! Särskilt bör nämnas basen Oille Hûraix-Réphatte som gjorde en av de mjukaste och tätaste ”Bestelle dein Haus“ som Stig-Aron någonsin hört. Ja det var verkligen en upplevelse, inte bara för Stig-Aron utan för hela kören!
Efter konserten blev det mingel. De nordiska körerna kom överens om att gästa varandra och fortsätta den kontakt de nu etablerat.
– Hörde ni det, kören? Nästa år i Katarumpa!
