Käutabode & Sjöräddningsmuseet Traditional Cache

Käutabode

Liksom fisket var säljakten tidigare ett livsviktigt näringsfång för Fåröborna. Man jagade under vintern gråsäl på yngelisarna med hjälp av harpun och klubba, men minst lika viktig var den strandnära jakten på vikaresäl under höst och förvinter. Denna jakt skedde med hjälp av slagfällor – käutagardar eller käutanät - och med speciella käutagarn (sälgarn).

Erik W. Ohlsson visar några traditionella fångstredskap framför Käutaboden.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Sjöräddningsmuseet

Sjöräddning i organiserad form inrättades på Fårö år 1861. Anledningen var att det vid öns kust ständigt inträffade fartygsstrandningar utanför Skärsände. På nordöstra Fårö ligger nämligen ett av Östersjöns farligaste och mest förrädiska grund, Salvorev. År 1847 tillkom för att varna de sjöfarande för Fårökusten och Salvorev den 30 meter höga fyren på Fårös ostspets, Holmudden.

Sjöräddningsstationen placerades 1861 nära den plats på vilket dagens Sjöräddningsmuseum återfinns. Den utrustades med en osänkbar livräddningsbåt av en i England uppfunnen konstruktion där fartygsskrovet är fullt med luftfyllda koppartankar och dessutom försett med s.k. självlänsande ventiler. Tack vare dessa kan båten vare sig sjunka eller kantra. Den kan därför undsätta nödställda fartyg i svårt väder då inga andra båtar kan gå ut.

Båten fick en besättning bestående av 12 kontrakterade frivilliga Fåröbor. 1891 ersattes denna båt av en större, konstruerad efter samma principer men nu med 16 mans besättning. Stationen flyttades samtidigt upp till Skärsände, detta för att minska avståndet ut till det 3 km utanför udden belägna Salvorev.

Dessa båda räddningsbåtar tog under åren 1861 till 1943 iland mer än 200 skeppsbrutna.

Ovan: Båten fyllde 120 år år 2011 och sjösattes då under årets sommarfest. Befälhavaren Ingvar Söderdahl styr båten över Ekevikens vågor