Stegelbacken
Redan på 1200-talet fanns ett tingsställe i närheten av platsen, så vi får förmoda att många brottslingar blivit dömda och, i värsta fall, avrättade här sedan dess.
Det vet vi inte mycket om, men de sista som miste sina liv här var Sigrid Pålsdotter från Hån, och hennes son Olof Jonsson Joll. De avrättades sommaren 1705 av bödeln Anders Persson. Deras brott påstods vara incest. 1705 var det fortfarande Magnus Erikssons landslag för landsbygden som gällde, och vi antar att den gällde även här. De flesta som fick döden som straff hade blivit dömda för stöld, dråp eller mord. Därför sticker denna berättelse om Sigrid och Olof ut.
I domen för de två går att läsa att Sigrid Pålsdotter skulle halshuggas och brännas. Olof skulle halshuggas och stäglas, huvudet på en påle och kroppen på en stägel. Stegling innebar att kroppen fästes vid ett vagnshjul som sattes fast på en påle. Oftast placerades stägeln vid en större väg, där de passerande kunde se kroppen och fåglarna som åt av den.
Att hängas ansågs vanärande och i vissa domar går att läsa att straffet ibland omvandlats till halshuggning. Halshuggning med svärd ansågs inte som vanärande. De avrättade kunde ibland begravas i vigd jord men de kunde också begravas ned på avrättningsplatsen eller i anslutning till den.
Sigrid och hennes son blev halshuggna men fick aldrig sin sista vila i vigd jord. Nu finns ett minneskors över dessa två rest på Stegelbacken, vid de två låga rösen som fortfarande kan ses på platsen.